Agenter värvade valloner till Sverige

Louis de Geer

Köpmannen och mångsysslaren Louis de Geer var en av dem som agerade som en spindel i nätet i den svenska kronans strävan efter att locka hit arbetskraftsinvandrare på 1600-talet. Han lät sina mest betrodda män, ofta släktingar, åka till Sedan och Liège för att värva stora grupper av arbetare som skulle passa på bruken i Sverige. Enligt Gunnar Wetterberg skedde detta genom att agenterna utsåg en ”Capiten”, (som jag tror ska tolkas som chef eller verkmästare i dagligt tal). 

Denna huvudansvarige fick ansvaret för att sätta samman en större grupp av olika kompetenser.  Bland de vanliga yrkena som agenterna och deras anförtrodda letade efter, eller fick på köpet, fanns förutom de välkända stångjärnssmederna även till exempel:

• Hovslagare
• Kolare
• Smältare
• Masugnsarbetare
• Plåtsmeder 
• Kanongjutare
• Hjulmakare

Kyrkan motsätter sig invandrare med fel tro på 1600-talet

Axel Oxenstierna styrde
och ställde på 1600-talet

På 1600-talet fanns det inte tillräckligt med folk för att besätta alla nymodigheter som det växande Sverige behövde för att fungera ekonomiskt och militärt. Rikskansler Axel Oxenstierna vidtog en rad åtgärder för att rekrytera utlänningar. Det handlade om att hitta välutbildade personer till de växande och allt mer komplexa statliga förvaltningarna. Han såg också till att värva folk till manufakturer, en sorts större verkstäder, och så klart officerare och soldater till det militära. När det gällde järnbruken var det både tyskar och valloner som anlitades på plats i sina hemtrakter, för att sedan flytta till Sverige.

Invandringen var inte oproblematisk, skriver Gunnar Wetterberg i ”Levande 1600-tal”. Dåtidens präster stod för överideologin framför andra vid denna tid. Kyrkan var lutherskt ortodox, och prästerna ville vid riksdagen 1611/1612 att kungen skulle lova att hålla folk av annan tro utanför Sveriges gränser. Kyrkan ville inte ha människor som var kristna på fel sätt.

Men kansler Oxenstierna avrådde. Han höll i och för sig med om att dem som blev ämbetshållare inom riket skulle vara av den rätta tron, men han var tydlig med att det för vanligt folk skulle råda religionsfrihet (inom vissa gränser, judar var icke välkomna). Detta ställningstagande var en av orsakerna till att vallonerna fick behålla sin religion – kalvinismen och i viss mån katolicismen – och att många också verkligen gjorde det i praktiken i flera generationer efter sin ankomst till Sverige.

Här kan du läsa om Axel Oxenstiernas liv.

Om en invandringens historia utan vallonepoken

När invandringshistorien till Sverige berättas brukar vallonerna få en framträdande plats. Men så är det inte alltid. En färsk tankeväckande kulturdebattsartikel av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt går igenom invandringen genom tiderna, även den till Sverige. Men detta utan att nämna vallonerna, ovanligt nog.Det har förmodligen med deras huvudtes att göra.

Så här skriver de bägge liberalerna:

Ibland har motstånd mot invandring haft att göra med friktion mellan grupper, men lika ofta har motviljan berott på att samhällen har haft andra problem, och utsett minoriteter och invandrare till syndabockar. De har hållits ansvariga för sjukdomar, naturkatastrofer, lågkonjunkturer och brottslighet, för det är alltid lätt att skylla på det främmande. Vi ser det i Europa i dag. När stater och banker slösar bort alla pengar reagerar många genom att angripa muslimer och judar.

Och i den svenska historien nämner de två relativt tidiga invandrargrupper, italienare och "österrikiska" galizier.

När italienarna kom i slutet av 1800-talet, många av dem gipsgjutare och gipsarbetare, fick de skällsordet "gipskatter", vilket blev det vanligaste uttrycket för invandrare tills "svartskalle" tog över. När det skånska jordbruket tog emot arbetare från Galizien, då en del av Österrike, såg den unga arbetarrörelsen "främmande inkräktare" och talade om "Sverige åt svenskarna".

Orsaken till att de inte nämner vallonerna är förmodligen den ganska så stora okunskapen som finns gällande denna invandringsepok. Det lär på grund av forsksningsläget i alla fall vara svårt att hämta exempel som stärker deras tänkvärda slutkläm:

Det som i varje epok försvårade denna process, som egentligen är så naturlig, var just misstankarna, motståndet och fientligheten. Det faktum att invandrarna i perioder vande sig vid att andra betraktade dem med fientliga blickar, att de diskriminerades, utmålades som hopplösa och inte fick arbeten. Det fick en del av dem att titta tillbaka med samma fientliga blickar och renodlade sin egen särart i opposition mot majoritetssamhället, vilket skapade en spiral av motsättningar.Det är ett skäl till att debatten om invandring inte bara är en debatt, vilken som helst. Vår attityd är självförstärkande. Om vi av rädsla för våra nya medborgare gör att de känner sig utanför skapar vi själva de spöken som vi är så rädda för.

Lasse Åberg, vallonerna och svenskarnas svarta hår

Lasse Åberg som Trazan

Lasse Åberg har svart hår. I varje fall hade han det innan det blev grått. Varför är det intressant? Jo, precis som med många andra svenskar med svart eller mörkt hår är Åbergs-släktens mörka hår förknippat med myter om forna tiders Sverige. Och även om Åberg inte är medveten om det är berättelsen en brygd kokad på sägner. Denna berättelse om de svarthåriga svenskarna har dessutom en mystisk bismak av rasbiologi från 1900-talets början.

Så här lät det i SVT:s kändissläktforskningsprogram tidigare i år:

Lasse Åberg står och meckar med en cykel i sitt garage. Han kommer från arbetarklass, berättar han. Från många led av smeder. Pappan var svarvare.

– Men jag bröt det när jag blev konstnär, säger han och ler åt TV-teamet som spelar in släktforskarprogrammet ”Vem tror du att du är?”.

Nu ska han med SVT:s hjälp ta reda på riktigt avlägsna släktingar, och det finns en förväntan om att hitta valloner. Den gamla arbetaröverklassen, som han uttrycker det.

Med lite tur och mycket skicklighet kommer man ofta till 1600-talet, säger släktforskningsexperten Ted Rosvall på landsarkivet i Uppsala till en förväntansfull Åberg. Den folkkäre mångsysslaren åker därefter till Venjan. Tillsammans med SVT:s inhyrda släktforskare hittar han en mästersmed på 1800-talet.

–”Du som är svarthårig måste ju ha vallonskt påbrå”, har jag ofta fått höra, även inom släkten, men det har ju aldrig blivit riktigt bekräftat. ”Ja, kanske det” har jag sagt, säger Lasse Åberg.

…

Det är ett litet samhälle i Kopparbergs  län som Åberg tar sig till, för att sedan cykla sig igenom till olika platser i de gamla smedbygderna.

– Man har ofta sagt om Venjansborna att de har turkblod i sig, men det har jag slagit dem ur hågen genom efterforskningar, säger en expert på smedsläkter som tituleras Leif.

– Men många här var ju mörkhåriga och hade mörka drag, de var smeder och hade ofta utländskt påbrå, kanske vallonskt, fortsätter Leif.

Smederna hade bott på Johannesholms bruk. Släktforskaren bläddrar och visar upp bilder inför en smått häpen Lasse Åberg.

– Tuffingar… många svarthåriga…Valloner?, undrar Åberg.

– Vi får se, svarar släktforskaren.

...

I Ockelbo-trakten hittar man så flera generationer kolare i Lasse Åbergs familj.

Efter mycket letande kommer man fram till en anfader, men hans namn klingar inte det minsta franskt. Han heter Mats Mattsson och har invandrat från Finland omkring år 1670.

– Jag hade aldrig kunnat tro att vi var skogsfinnar, konstaterar Lasse Åberg.

…

Ändå kanske det inte var så konstigt. Det var många finnar som kom till Ockelbo i slutet av 1500 –talet och framåt. Det fanns inte mindre än omkring 20 000 så kallade skogsfinnar i mitten av 1600-talet i Sverige, men endast uppskattningsvis max 4000 - 5000 valloner i första och andra generationen vid samma tidpunkt.

Maja Hagermans bok det rena landet

Å andra sidan är det så klart så att bara för att han på faderns sida inte härstammar från någon vallon i rakt nedstigande led, så utesluter inte det att han i andra led faktiskt gör det. Men det skulle å tredje sidan kunna vara från en ljushårig vallon. Det intressanta är att Åbergska familjens har kopplat sitt svarta hår till vallonerna, precis som många andra svenska familjer, och att denna koppling inte vilar på kunskap utan mer är en utväxt på en seglivad och mytologisk berättelse om ett urtida helblont Sverige. En berättelse som för inte så länge sedan backades upp politiskt av många inom etablissemanget.  Journalisten Maja Hagerman har försökt upplysa en bredare publik om fenomenet i boken ”Det rena landet”. Det tydligaste exemplet på detta tänkande var grundandet av det rasbiologiskt forskningsinstitutet 1921 som både vänstern och höger stödde . (Även om Hagerman inte kommer med egna rön sätter hon ett välbehövligt populärhistoriskt ljus på den mycket bräckliga grund som den tidiga ras-berättelsen om Sverige vilade på). 

Man behöver inte heller ha teorier om arkeologifynd av slavisk keramik i svensk mark för att förstå att Sverige inte har varit en rasren enklav. Som jag har skrivit om har det invandrat mängder med tyskar till Sverige i stort sett hela tiden, och tyskarna har ju knappast varit åtskilda, isolerade och ljushåriga.

Visst är det fantasieggande med berättelser om att valloner i släkten förklarar svenskarnas svarta hår, men på lite längre sikt är okunskapen sällan varken vacker eller konstruktiv.

Läs mer om skogsfinnarnaskolonisation.

Källa: SVT:s Vem tror du vad du är del 1 2012?, Nils Erik Villstrands Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

Även finska innovationer nådde medeltida Sverige

Det var inte bara vallonerna som under medeltiden bidrog till att innovationer etablerades i stor skala genom invandring. De så kallade skogsfinnarna flyttade från det svenska rikets östra del under slutet av 1500-talet och framåt i ungefär 100 år. Nils Erik Villstrand skriver i Norstedts Sveriges Historia:

”Deras hemliga vapen var tuvrågen. Som namnet säger blev varje korn som såddes och grodde till en tuva med flera strån och sädesax. Tuvrågen måste därför sås glest. Med hjälp av tuvrågen öppnades en ny ekologisk nisch. Det blev möjligt att svedja och odla spannmål i granskog, eftersom den här typen av råg kunde tillgodogöra sig näringsämnen ur aska av barrträd”.

Även här handlade det om en sorts kolonisation. Finnbygdsområden uppstod från Tiveden i söder till den svenska lappmarken i norr och från Gästrikland i öster in i Norge i väster.  Inte mindre än 20 000 skogsfinnar levde i Sverige i mitten av 1600-talet. Denna kolonisation stöddes av staten eftersom den gav nya skattebetalare. Men en ny ekonomi och nya innovationer som delvis berörde en ny kolonisation, den vallonska, skulle sätta press på finnarnas produktionsvanor. Ur Sveriges Historia:

”På sikt kom dock det storskaliga svedjebruk som savolaxarna och deras ättlingar ägnade sig åt på kollisionskurs med kronans intresse av att slå vakt om tillgången på träkol till den expanderande metallframställningen. I 1647 års skogsordning var attityden till skogsfinnarna mycket restriktiv. Alla som fortsatte med sitt svedjebruk i områden med bergsbruk och vägrade börja odla upp åker eller kola till bruken skulle tvingas lämna sina torp”.

Men nybyggarna höll i praktiken fast vid sin nisch, en del flyttade till avlägsna trakter så att de fick leva i fred.

Källa: Norstedts Sveriges Historia 1600-1721