Tyskbruk - finns de?



          

             Vallonbruk eller Tyskbruk?

Vallonbruk är ett etablerat begrepp.
Men hur är det med tyskbruk?

Trots att många tyskar invandrat genom århundrandena så är ordet gåtfullt okänt i folkmun. Ändå var det inte bara valloner som rekryterades till Sverige under Stormaktstiden och tiden strax före för att utveckla smide och järnhantering på det växande antalet järnbruken.

Tyska smidesarbetare lockades också till Sverige. Det fanns bruk där smederna till stor del var tyska, och en vanlig smidesmetod på 1600-talet och framåt kallades tysksmide. Det borde finnas grund för att kalla en del av de många historiska bruken i Sverige för tyskbruk.

Hittills har få använt ordet. En snabb googling visar blott tre resultat för tyskbruk (fem med dubbletter).

Dels finns en kortare, och tidig, forskningsrapport av forskaren i ekonomisk historia Göran Rydén. Där får man bland annat veta att

att flertalet tyskbruk efter 1845 övergick till

lancashiresmide. Det är därför viktigt att tänka sig tysksmidets arbetsorganisation

som en utgångspunkt vid studiet av lancashiresmidets. Huvuddelen

av den svenska stångjärnsproduktionen var före 1845 tysksmitt

stångjärn.

Ordet tyskbruk finns också i ett sammandrag av Jernkontoret ur Sveriges Nationalatlas, 2011 av Per Ax:son Hambrunger 2012 

 

Även stångjärnssmidet kan delas in i två huvudkategorier: vallonsmide och tysksmide.  Metoderna hade stora likheter, men slutprodukten i form av stångjärn fick olika användningsområden. Tysksmidet var det vanligaste och  svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag tydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Den tredje träffen handlar om en norrman eller dansk som använder begreppet tyskbruk i språklig mening, det vill säga att man brukar tyska.

Det verkar vara så att det inte bara är så att ordet tyskbruk är väldigt sällsynt. Det är också så att det inte används i den betydelse som ofta folk lägger i ordet vallonbruk, som då inte bara syftar till en viss teknik, utan också till ett sorts samhälle och en speciell etnisk kultur.

Vad detta kan bero på får bli föremål för vidare research.

Uppdatering: Florén använder i en essä i boken "Svenskt järnet under 2500 år" begreppet tysksmidesbruk, dock rel. okänt begrepp enligt Google


Länkar:

Göran Rydéns forskningssammanställning, 1984:

* GAMMELSTILLA STÅNGJÄRNSSMEDJA - DiVA

Hambrungers sammanställning 2012:

 

* http://hambrunger.dinstudio.se/empty_113.html

 

Vallonskt utseende i Stocholm 2013

Köpte i dag en garderob av en vallonsk familj. Jag förstod inte så mycket av deras franska, men de var trevliga och hurtiga, och mycket bra på att montera ned IKEA-möbler.

Efter tre år i Stockholm skulle de åka hem till Bryssel. Mötet med dem påminde mig mest om var hur svårt det är att vidmakthålla myten om ett vallonskt utseende som gått i arv i 400 år. Visserligen var paret och hälften av deras barn brunhåriga, men det är inte så att de omöjligen skulle kunna vara nordeuropéer.

Skulle de prata bred stockholmska skulle jag inte tänka - åh, deras föräldrar måste ha varit sydlänningar. Nu tänkte jag i och för sig: ah, de ser typiskt Begiska ut, men det handlade nog om att jag just fått reda på att de var Belgien.

Vad säger du?

Finns det verkligen ett typiskt vallonutseende?

Eller ett typiskt belgiskt utseende som är urskiljbart från det nordeuropeiska? Jag är som du ser lite skeptisk.