En del av berättelsen om vallonerna i Sverige och dess historia handlar om att de fick god utbildning på bruken. Så var det för många. Det fanns lärare på de större bruken, ofta kombinerade man religiös undervisning och övrig utbildning.
Men det var inte så att de tidiga generationerna kom till ett land av analfabeter. Sveriges befolkning hade rustats med läskunnighet, och det av ett särskilt skäl.
Redan på 1600-talet kunde en relativt stor andel av den vuxna manliga befolkningen läsa. (Johansson, 1993 i Larsson, 2014), I början av 1700-talet gällde detta även kvinnorna, och det berodde på att Sverige på den tiden satsade på att statskyrkan skulle fostra hela befolkningen i Luthers kristendom.
"Via husförhör som genomfördes årligen, övervakades såväl kunnigheten i de religiösa dogmerna som läsfärdigheterna, och inte bara bland barn utan även i den vuxna befolkningen", skriver Staffan Larsson när han går igenom vuxenutbildningens historia i Sverige.
1686 kom dessa husförhör, som skulle se till att alla tolkade bibeln på rätt sätt, att bli lagstadgade. Det var alltså en stor apparat som rullades ut. Enligt Larsson försvann denna metod först i början av 1900-talet. Så vad vi talar om är alltså drygt 200 år av statlig indoktrinering, en statlig prägling av tänkandet som fick som konekvens att läskunnigheten var stor tidigt.
Referenser:
Larsson (2014) Kunskapsbehovet genom livet – om folkets lärande och vuxnas utbildning (s. 663-688,)
