Släktforskarnestorn Peter Sjölund gästade SVÄ:s, Vallonättlingarnas, årsmöte den 19 mars och berättade om sin bok. "Alla är vi valloner" och annat intressant som rör DNA-släktforskning.
Ämnet var i sammanhanget högintressant, minst sagt. Det var inte konstigt att nästan 100 personer hade slutit upp (om än via Zoom). Han tog bland annat upp allt prat om valloner i släkten, som ju är så vanligt bland svenskarna.
- Alla, eller i varje fall åtta av tio, säger ungefär så här "jag vet inget om släktforsknings, men jo valloner fanns det, min mormor var mörk", sa den flitiga och framgångsrike släktforskaren och fortsatte:
- "Jo, jag har rörliga tummar, så jag är vallon". Så kan det låta.
Men varför pratar alla om detta, när många inte ens vet vad valloner är? Det var en fråga som han burit med sig länge. Hur kan det vara så att alla, eller i alla fall väldigt många, tror att de är vallonättlingar?
För att svara på denna fråga gick släktforskarnestorn kort igenom vallonhistorien bruken och smidet och en del annat, för att avslutade med frågeställningen: Men det är ju 400 år sedan! Så varför pratar folk om det nu?
- Jag började leta framåt i historien. När vallonsmidet började försvinna på 1800-talet, då försvann ju den stoltheten. Men då började arbetarrörelsen lyfta fram vallonerna som de duktigaste och mest pliktskyldiga av alla arbetare. Till och med Strindberg skrev at de var dugligare än de flesta.
På det sättet så är historien delvis den som forskarna i boken "Valloner - järnets människor" varit inne på.
Men arbetarrörelsens tidiga narrativ är ju också rätt länge sedan, tänker Sjölund.
Så han letade vidare. Han kom fram till rasbiologernas tid.
- Som ni vet så delade rasbiologerna in människor i raser. De sa ungefär att alla mörka är hemska människor.
Men det fanns ett undantag. Inte valloner!
- De var bra människor. De var bra för den svenska rasen, menade man.
Så tänk om mormor var mörk under denna tid, då var det bättre att hon var vallon än lapp, rom eller resande (som då kallades tattare eller zigenare).
Här hittade han alltså en bra teori om varför så många säger att de har valloner i släkten. Att vara vallonättling var med dåtidens rasbiologiska världsbild sett en "godkänd" förklaring till varför man hade mörkhåriga i släkten.
Nu är det förstås andra tider.
- Nu har ju samer och resande börjat bli stolta och de DNA-testar sig som aldrig förr. Vallonerna är inte riktigt på. Vallonättlingarna borde testa sig mer tycker jag.
Vanliga test visar sex - sju generationer tillbaka bra. Men det finns alternativ. Y-kromosomen ärvs bara från far till son. Bara två vallonsläkter har testat sig så. Det är tydligen släkterna Gille och Quartfort som har släktforskat på detta. Det visade sig att den sistnämnda släktens DNA-sträng, om det var det ord han nu använde, visade sig vara vanlig i västra Tyskland.
Vallon-delen i boken är bara en del av en större berättelse om släkthistorier, som Sjölund berättar.
- Det är många som jagar det blåa blodet, man vill ha en adlig i släkten, konstaterade släktforskaren.
Han berättade också lite om Bure-släkten. Om en spännande och mycket förfalskad släkthistoria med vissa belagda DNA-spår. Och om att 1 av 100 pappor är okänd i dag, och att han och hans kolleger efter mycket arbete hittar nio av tio okända pappor! Inte minst pratade han också om den i mitt tycke spännande och läsvärda boken om Linköpingsmorden, "Genombrottet : så löste släktforskaren - tack vare DNA- och släktforskning - dubbelmordet i Linköping" av Anna Bodin och honom själv.
När det gäller att DNA-testa sig avrådde han från att börja att testa sig i Myheritage, för att man där måste ha ett dyrt abonnemang för att titta på resultatet. Däremot kan man testa sig utan höga kostnader på andra ställen, till exempel Ancestry och sedan kan man via den eller en annan tjänst söka efter träffar i de andra släkt-DNA-personerna.
Länk till Peter Sjölunds webbplats här.
