Nederländska och andra språk i den svenska 1600-talsriksdagen

    Adelsmannen snackade
holländska i riksdagen 

Vad pratade den nederländske vallonen Louis De Geer för språk i Sverige?

Den 16 oktober 1644 röstade adelsståndet i frågan om adelns kostnader

för rusttjänsten, det vill säga kostnader för att förse armén med resurser.  

Louis de Geer, som hade adlats 1641 av den svenska regeringen, var där. 
Han tog till orda på nederländska:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden

Vermuegen.

Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt

Lehnung.

Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.

Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten

muss.

Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.

Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.

Class Plantting samma meening.

And. Swensche samma manier.

Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening …

(Riksdagsprotokoll, 1904:295f.)

I riksdagsförhandlingarna var det accepterat att ledamöterna talade

det språk som för dem kändes naturligt, skriver uppsalaprofessor Bo Andersson i sin uppsats ”Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige.

Det kunde vara svenska, tyska eller nederländska och riksdagsledamöterna räknade uppenbarligen med att bli förstådda på sitt eget språk. Tyskaprofessorn tillägger dock att detta mest verkade gälla de nyintroducerade adelsmännen som ofta kom utifrån.

På Bo Anderssons hemsida kan du läsa mer om mångspråkigheten och främst tyskan i Sveriges historia, genom att klicka på en länk till uppsatsen.

Der Spiegel rapporterar om ny utgrävning av massgrav från 30-åriga kriget

Vilka stred i det för svenskarna så bekanta slaget vid Lutzen 1632? Var de gamla eller unga, hungriga eller mätta? Vad åt de? Nu undersöks en av de blodigaste slagen under 30-åriga kriget, skriver Der Spiegel. Även om massgravar från 30-åriga kriget har undersökts förr, är denna insats speciell.

But the grave at Lützen is an especially systematic and successful investigation, and its scientific results promise to be comprehensive, even though the work is still in its infancy. The skull of "I9", for example, shows clear traces of a blow. A lead bullet is lodged in the pelvis of "I2" from a shot to the buttocks. A strontium isotope analysis will uncover whether it was a Saxon, Swede or Scotsman that had to suffer that particular misfortune.

Detta enorma krig skapade en rad förutsättningar för både valloninvandringen och den svenska ekonomin, och därmed också den svenska statens, expansion. Inte minst krävdes det massor av vapen och järn, något som den svenska staten och det internationella kapitalet insåg skulle kunna gynna Sverige.

Der Spiegel räknar upp en rad vapen som användes vid slaget, och en del av arméernas arsenaler var säkerligen tillverkade vid svenska bruk och verkstäder:

Not much is known about the battle's dead. Mercenaries from Scotland, England and Croatia fought next to Germans, Austrians and Swedes. They died from wounds inflicted by muskets, pistols, swords, knives and halberds, which are pole weapons with axe blades mounted on top. But who were these fighters? Were they spring chickens or old warhorses? Were they well-fed or emaciated? And where did they come from?

Artikeln om utgrävningen av 30-åriga krigets massgrav vid Lützen kan läsas här.

Ekonomisk motsättningar mellan arbetare och brukspatroner, del 3

År 1647. Ett bruk i närheten av Norrköpings mässingsbruk började locka arbetarna med högre löner. Några av arbetarna lämnade då mässingsbruket, medan andra stannade och begärde högre löner.

Yrkesgruppen ”tråddragarna” kom då överens om att strejka. Arbetsledarna försökte då stoppa konflikten och vädjade: tänk på er arbetsgivare Louis de Geers generositet. "Han har ju räddat er från 30-åriga krigets elände i Tyskland". Det var nämligen i huvudsak tyska arbetare som var oroliga.  Arbetarna kontrade och begärde att få sina pass för att resa iväg.

Det fick de inte.

Här skulle historien kunnat sluta som ett tidigt och tydligt exempel på utnyttjande av arbetskraftsinvandrare.  Men de Geer reste till staden och beslutade om att höja lönerna, han avskrev skulder och förbättrade till och med villkoren för de fattiga och arbetsodugliga. Arbetsfreden återställdes. En del arbetare skrev då ett tackbrev där de bedyrade att de ville tjäna honom och ingen annan.

De Geer var nu inget helgon. Han hade om inte en järnhand i en silkesvante så i alla fall en tydlig, målmedveten och väldigt affärsmässig näve .

För efter detta ingripande tog han fram ett förslag där arbetsgivarna skulle komma överens om att de inte skulle anlita någon arbetare som olovligen lämnat sin tidigare tjänst, som alltså inte fått arbetsgivarens samtycke. 

De som hade avskedats på grund av ”uppenbar olydnad” eller ”obilliga lönepretentioner” skulle inte heller få anställning. Vad han eftersträvade var alltså att svartlista arbetare som inte fogade sig.

Om det inte var för följande tillägg kring tvistelösning skulle de Geer framstå som mycket rå i sin attityd.

Ungefär så här skrev han, enligt författaren Karl Kilbom:

”Vid tvister skulle saken undersökas av och dömas av två opartiska mästare på det att arbetaren icke måtte oberörigt?,(Kilboms frågetecken), behandlas som en slav utan tillgodo njuta sin på skäl grundade frihet”.

(Källa: Karl Kilboms bok om valloner)

Del 2. Läs om en våldsam incident vid Norrköpings mässingsbruk 1636

Del 1. Läs om Welam de Besches våldsamma anklagelser i domstol om lata valloner

Ekonomiska motsättningar mellan valloner och brukspatroner, del 2

Norrköpings Mässingsbruk 1636

Holmentornet i Norrköping.
       Foto: Thuresson, Wikicommons

Följande våldsamma incident är skildrat i brev från affärsmannen och bruksägaren Louis de Geer till fältherren och myndighetsförvaltaren Jakob de la Gardie och presidenten i Göta hovrätt Johan Skytte. 

Norrköpingsbruket Holmen hade börjat tillverka mässing 1622 och ungefär samtidigt hade Louis de Geer blivit ägare till bruket. 14 år senare hade den lokala arbetsledningen beslutat om förändringar som i hög grad väckte arbetarnas missnöje. De började strejka och de hade tydligen ”svurit att slå ihjäl den förste som vågade lägga hand vid arbetet”. Det var de tyska arbetarna i Norrköping som först hade blivit förbannade, men snart hade oroligheterna även nått vallonerna i Finspång. De Geer begav sig dit för att diskutera med sina landsmän. 

De vallonska arbetarna var dock fast beslutna att göra gemensam sak med tyskarna. De Geer stannade kvar av någon anledning, och blev då utsatt för stenkastning.  En sten träffade honom i ena ögat utan att göra någon ”egentlig skada”.

(ursprungligen återgivet av Karl Kilbom, det är Kilbom som citerar. Frågan är vad som hände med strejkhotet? Det framgår inte riktigt av Kilboms bok, vad jag kan se.)

Vallonbruksägarna i konflikt med arbetarna, del 1

Relationerna mellan de vallonska arbetsgivarna och de vallonska arbetarna i 1600-talets Sverige var långt ifrån alltid harmoniska. I ett brev daterat 1627 protesterar Welam de Besche mot att några arbetare som återvänt till hemlandet och Sedan-området skulle ha rätt till resterande avlöning. De hade ju bara jobbat nio månader och inte ett helt år, anmärker han.

De Besche klagade på en rad saker: vissa arbetare hade på grund av vårdslöshet och dryckenskap förstört redskap och ugnar, andra hade ljugit om att de var duktiga på vallonsmide och några hade smidit odugligt järn.  Karl Kilbom antar i sin bok Vallonerna att brevet syftar på arbetare anställda i Finspång.

Några år senare klagade Mathias de Geer på arbetare från Österby. Troligen kom de från Liège och en del var enligt de Geer lata och odugliga, och andra ”intalade sina kamrater uppstudsighet”. Ett par hade rymt utan att reda ut ”sina mellanhavanden ”.  En hel familj fick avsked för att dottern hade misskött sig

Vad breven visar var att det förekom motsättningar här som i andra affärsverksamheter. Det är också precis som i dagens arbetsrättsliga tvister svårt att veta hur mycket som är sant.  Tunga omständigheter talar för att det inte var solklart välgrundade anklagelser. En del av dessa tvister togs nämligen upp i domstolar i Sedan och Liège och domarna föll till arbetarnas favör. I något fall gick de Geer till högre rätt i Köln, skriver Kilbom.  Men det blev förlust även där. Så anklagelserna från herremännen kanske kan ses som överdrivna inlägg i en förhandling.

En viktig iakttagelse som Kilbom gör utifrån breven var att dessa valloner inte gärna kunde ha flytt. De åkte inte bara hem till sina hemländer en relativt kort tid efter att de anlänt till Sverige, utan de vågade dessutom processa i domstol i hemlandet (där de dessutom vann). På 50-talet levde tydligen fortfarande bilden av att vallonerna flydde från religiöst förtryck. Därför var det för Kilbom viktigt att markera mot den tidigare ståndpunkten om att bakgrunden till Sverigeflytten var religiös.