Om ett möjligt svar på en liten gåta

Släktforskarnestorn Peter Sjölund gästade SVÄ:s, Vallonättlingarnas, årsmöte den 19 mars och berättade om sin bok. "Alla är vi valloner" och annat intressant som rör DNA-släktforskning.

Ämnet var i sammanhanget högintressant, minst sagt. Det var inte konstigt att nästan 100 personer hade slutit upp (om än via Zoom). Han tog bland annat upp allt prat om valloner i släkten, som ju är så vanligt bland svenskarna.

- Alla, eller i varje fall åtta av tio, säger ungefär så här "jag vet inget om släktforsknings, men jo valloner fanns det, min mormor var mörk", sa den flitiga och framgångsrike släktforskaren och fortsatte:

- "Jo, jag har rörliga tummar, så jag är vallon". Så kan det låta.

Men varför pratar alla om detta, när många inte ens vet vad valloner är? Det var en fråga som han burit med sig länge. Hur kan det vara så att alla, eller i alla fall väldigt många, tror att de är vallonättlingar?

För att svara på denna fråga gick släktforskarnestorn kort igenom vallonhistorien bruken och smidet och en del annat, för att avslutade med frågeställningen: Men det är ju 400 år sedan! Så varför pratar folk om det nu?

- Jag började leta framåt i historien. När vallonsmidet började försvinna på 1800-talet, då försvann ju den stoltheten. Men då började arbetarrörelsen lyfta fram vallonerna som de duktigaste och mest pliktskyldiga av alla arbetare. Till och med Strindberg skrev at de var dugligare än de flesta.

På det sättet så är historien delvis den som forskarna i boken "Valloner - järnets människor" varit inne på.

Men arbetarrörelsens tidiga narrativ är ju också rätt länge sedan, tänker Sjölund.

Så han letade vidare.  Han kom fram till rasbiologernas tid.

- Som ni vet så delade rasbiologerna in människor i raser. De sa ungefär att alla mörka är hemska människor. 

Men det fanns ett undantag. Inte valloner! 

- De var bra människor. De var bra för den svenska rasen, menade man. 

Så tänk om mormor var mörk under denna tid, då var det bättre att hon var vallon än lapp, rom eller resande (som då kallades tattare eller zigenare).

Här hittade han alltså en bra teori om varför så många säger att de har valloner i släkten. Att vara vallonättling var med dåtidens rasbiologiska världsbild sett en "godkänd" förklaring till varför man hade mörkhåriga i släkten.

Nu är det förstås andra tider.

- Nu har ju samer och resande börjat bli stolta och de DNA-testar sig som aldrig förr. Vallonerna är inte riktigt på. Vallonättlingarna borde testa sig mer tycker jag.

Vanliga test visar sex - sju generationer tillbaka bra. Men det finns alternativ.  Y-kromosomen ärvs bara från far till son. Bara två vallonsläkter har testat sig så. Det är tydligen släkterna Gille och Quartfort som har släktforskat på detta. Det visade sig att den sistnämnda släktens DNA-sträng, om det var det ord han nu använde, visade sig vara vanlig i västra Tyskland. 

Vallon-delen i boken är bara en del av en större berättelse om släkthistorier, som Sjölund berättar. 

- Det är många som jagar det blåa blodet, man vill ha en adlig i släkten, konstaterade släktforskaren.

Han berättade också lite om Bure-släkten. Om en spännande och mycket förfalskad släkthistoria med vissa belagda DNA-spår.  Och om att 1 av 100 pappor är okänd i dag, och att han och hans kolleger efter mycket arbete hittar nio av tio okända pappor! Inte minst pratade han också om den i mitt tycke spännande och läsvärda boken om Linköpingsmorden, "Genombrottet : så löste släktforskaren - tack vare DNA- och släktforskning - dubbelmordet i Linköping" av Anna Bodin och honom själv. 

När det gäller att DNA-testa sig avrådde han från att börja att testa sig i Myheritage, för att man där måste ha ett dyrt abonnemang för att titta på resultatet. Däremot kan man testa sig utan höga kostnader på andra ställen, till exempel Ancestry och sedan kan man via den eller en annan tjänst söka efter träffar i de andra släkt-DNA-personerna.

Länk till Peter Sjölunds webbplats här.

När invandrade Vallonerna?

De första vallonerna i migrationsvågen dök upp i Sverige i slutet av 1500-talet, men merparten kom under 1600-talet.

Enligt historikern Bernt Douhan, som refereras i SO-rummet, invandrade drygt var fjärde valloninvandrare under perioden 1600-1625. Eftersom man tror att vallonerna var ungefär 2 000 till antalet, skulle detta betyda cirka 500 personer.

De flesta hamnade då i Östergötland, till exempel vid den mäktige vallonska finansmannen Louis de Geers bruk i Finspång. 

De tre efterföljande decennierna ökar valloninvandringen. Mer än två tredjedelar, alltså omkring 1 300 till 1 400 personer, begav sig under denna tid från Sedan, Liege och de andra fransk- och vallonspråkiga regionerna till Sverige. Nu är det bruken Uppland som är den primära destinationen. 

Läskunnigheten i Sverige när vallonerna kom

En del av berättelsen om vallonerna i Sverige och dess historia handlar om att de fick god utbildning på bruken. Så var det för många. Det fanns lärare på de större bruken, ofta kombinerade man religiös undervisning och övrig utbildning. 

Men det var inte så att de tidiga generationerna kom till ett land av analfabeter. Sveriges befolkning hade rustats med läskunnighet, och det av ett särskilt skäl.

Redan på 1600-talet kunde en relativt stor andel av den vuxna manliga befolkningen läsa. (Johansson, 1993 i Larsson, 2014), I början av 1700-talet gällde detta även kvinnorna, och det berodde på att Sverige på den tiden satsade på att statskyrkan skulle fostra hela befolkningen i Luthers kristendom.

"Via husförhör som genomfördes årligen, övervakades såväl kunnigheten i de religiösa dogmerna som läsfärdigheterna, och inte bara bland barn utan även i den vuxna befolkningen", skriver Staffan Larsson när han går igenom vuxenutbildningens historia i Sverige.

1686 kom dessa husförhör, som skulle se till att alla tolkade bibeln på rätt sätt, att bli lagstadgade. Det var alltså en stor apparat som rullades ut. Enligt Larsson försvann denna metod först i början av 1900-talet. Så vad vi talar om är alltså drygt 200 år av statlig indoktrinering, en statlig prägling av tänkandet som fick som konekvens att läskunnigheten var stor tidigt.

Referenser:

Larsson (2014) Kunskapsbehovet genom livet – om folkets lärande och vuxnas utbildning (s. 663-688,)

Intellektuella stjärnan Comenius till Sverige, tack vare de Geer

Inte många känner till Comenius, eller Jan Amos Komensky som han egentligen hette. Men på 1600-talet var han en av norra Europas hetaste intellektuella. Jag föreställer mig honom som en blandning av dagens Habermas och Zizek, om de skulle får för sig att bygga skolor.

Mannen var oerhört produktiv. Trots att 30-åriga kriget jagade honom från den ena staden och staten till den andra, startade han flera skolor och skrev cirka 250 skrifter och böcker. Han var bland annat bra på språk, statsförvaltning och undervisningsmetoder. Detta upplyser oss författaren och journalisten Katarina Bjärvall om i Pedagogiska Magasinet (november 2015).

Mest intressant för en modern människa är kanske hans Didactica Magna, som kom 1657, med undertiteln ”en fullständig framställning i konsten att lära alla allt”(!). Men som Tomas Kroksmark påpekar i sitt förord till verket var det inte så provocerande på 1600-talet. Då tänkte sig många att all världens kunskap kunde rymmas i ett enda uppslagsverk.

När det gällde det pedagogiska är det framför allt tre saker som eftervärlden kommer ihåg honom för, alla med den tidens mått mätt väldigt radikala råd: läraren ska tala elevernas modersmål. Bilder gynnar lärandet. Alla barn ska gå i skolan.

Som Katarina Bjärvall skriver i Pedagogiska magasinet spred sig ryktet om det protestantiska snillet till drottning Kristinas Sverige. Där gav rikskanslern Axel Oxenstierna Louis de Geer i uppdrag att bjuda in Comenius för att reformera det svenska skolsystemet, särskilt språkundervisningen.

Han var först tveksam, skriver Bjärvall. ”Folket gillar inte utlänningar”, skrev han om svenskarna i ett brev till de Geer. Men han tackade till slut ja till uppdraget.

Comenius anlände till den svenskkontrollerade staden Elbing, där han skrev åtta böcker åt svenskarna: metodhandledningar för språkundervisning, grammatikor, latinläror och ordböcker.

När en ny svensk skolstadga skulle fram var det i princip den som Comenius hade skrivit åt Böhmiska brödraskapet, en protestantisk trosinriktning baserad på Jan Hus tankar. (antagen av riksdagen 1649). ”Man kan spåra Comenius idéer till exempel i begränsningar av lärarens rätt att aga eleverna och av mängden läxor”, enligt Katarina Bjärvall.

”De sista åren av sitt liv fick Comenius en fristad hos familjen de Geer i Amsterdam. Han skrev flera verk där han propagerade mot fördomar och främlingsfientlighet, då som nu en utmaning i ett Europa präglat av flyktingströmmar.”, skriver Katarina Bjärvall.

Läs mer här: 1600-talets superstar

Mer om Comenius finns i en biografi av František Kožik, The sorrowful and heroic life of John Amos Comenius.

Labbyt - ett ord från franskan som levde kvar

Platsen kallad Labby (eller labbi, labbie) var ett viktigt begrepp för de invandrade vallonerna som jobbade direkt med järnframställningen. Det var där de vilade. Efter sina relativt korta arbetspass på  tre till fyra timmar, gick de in i labbyt för att vila ungefär lika länge.

Det kommer från franskans l'abri, skyddet eller skjulet.

Labbyt i Österbybruk

Inte många har full koll på detta (och konstigt vore det väl annars). I Norrtelje Tidning kunde läsarna i somras läsa detta i en artikel om en kartutställning på Skebobruks museum.

"Här går att utläsa ord som i dag är främmande begrepp för många av oss. ”Labbi”, står det till exempel vid ett färggrant fält som utmärker en byggnad på kartan. Ett annat fält visar var ”klensmedjan” låg.

– Labbi är säkert ett ord från flamländskan, Skebobruk var ju ett vallonbruk, säger Annika Björklund." (en av museéts styrelsemedlemmar)

Men som vi som är vallonintresserade vet pratade vallonerna i 1600-talets Sverige franska.

Det är skriftligt belagt 1789, enligt denna iaktagelse.

Här är artikeln

Här finns gott om ordförklaringar till begreppen som användes på järnbruken.

Samer och nybyggare i 1600-talets Lappland

Det var inte bara valloner som den svenska 1600-talsstaten förmådde att flytta med skattelättnader och löften om att slippa militärtjänst.

Till viss del lyckades man.


De som bestämde ville få folk att bruka jorden i de nordligaste delarna av Sverige, som till stor del var obebyggda. I marker där samerna rörde sig.

I dagens upplaga av Släktband på P1, Sveriges Radio, beskrivs bakgrunden.

Under 1600-talet blev det allt viktigare för svenska staten att hävda sitt territorium i de svenska fjällen. Genom att locka med skattefrihet och frihet från militärtjänst försökte man få folk att etablera nybyggen allt längre upp i fjälltrakterna. Och det var många som nappade på erbjudanet. Men nybyggarlivet blev ofta svårt i det här landskapet med sina korta odlingssäsonger.

Historikern Lars Rumar berättar om den svenska statens bevekelsegrunder. Det handlade om att slå två flugor i en smäll. Dels ville man sprida den svenska eller kristna kulturen, och dels handlade det om ekonomi. I inlandet fanns stora obebodda och orörda marker. Att få dit folk skulle sätta fart på ekonomin, och i längden innebära skatteintäkter.

Men alla fick inte lika förmånliga erbjudanden. Samer som vill odla marken fick inte lika lång tid av skattefrihet som för svenskarna var 15 år. Dels hade de inte odlingskompetensen, dels var den svenska staten skeptisk till samekulturen. Enligt dåtidens makthavare och präster var den svenska kulturen överlägsen samernas, berättar Rumar. Längre fram fick svenskarna billiga egnahemslån, vilket inte samerna fick. Det handlade om diskriminering, enligt historikern, som uttrycker sig så här:

De första 15 åren behövde de inte betala skatt. Det var ju ett uttryck för statens vilja att befolka det som man betraktade som rena ödemarker med folk som kunde betala skatt och som också kunde föra upp det som man betraktades som civilisation.

Den samiska renskötseln betraktades inte riktigt som civilisation på 1600-talet utan staten ville ”civilisera” samerna.

En stor del av programmet handlar dock om Selma Grundströms hjärtskärande livsöde på 1800-talet. Jag förstår det som att det var lika eländigt i fjälltrakterna på 1800-talet som på 1600-talet.

Programmet finns här.

Om Louis de Geers mörka hemlighet

I somras skrev jag en text som jag haft på lut länge. Den blev hastigt aktuell då Carl Johan de Geer skapade en utställning där han gick igenom sin förfaders handel och vandel i och med dess fokus på Svenska Afrika Kompaniet (som visades från den 9 augusti till den 17 augusti på Lövstabruk i Uppland i samband med den årliga vallonbruksveckan).

Louis de Geers hemlighet

Louis De Geer är förmodligen den mest betydelsefulla invandraren i Sveriges historia, definitivt den rikaste. Ändå är det nästan bara stormaktstidsentusiaster och organiserade vallonättlingar som känner till honom väl.

Denne globaliserade och mångkulturelle entreprenör sjösatte en mycket effektiv arbetskraftsinvandring av valloner, hade mångkulturella idéer och ökade den svenska exporten radikalt. Han dog som den i särklass rikaste personen i landet.

Borde vi inte höra mer om honom? Varför finns inga Louis De Geer-sällskap? Inte ens ett litet museum går att hitta. Den enda ordentliga statyn är Carl Milles monument vid Norrköpings industrilandskap, där han tituleras som ”den svenska industrins fader”.

Det är något av en gåta att nästan bara de som läst Peter Englunds mastodontverk om 30-åriga kriget förstår hans betydelse. Han skapade mängder av 1600-talsfabriker och byggde upp vallonbruk som än i dag beskrivs som oaser av civilisation i ett krigstrött och fattigt bondesverige. Hans bakgrund ter sig som en passande symbol för dem som vill koppla dagens invandrarsverige till tidigare epoker. Louis de Geer kom från en vallonsk köpmannafamilj som lämnat dalgångarna i nuvarande Belgien slagit sig ned i Nederländerna. Där handlade han med i princip allt, men var en fena på affärer i järn.

Efter en tid flyttade han en stor del av sin produktion till Sverige och byggde här upp järnbruk som levererade kvalitetsjärn, smitt enligt vallonernas egen metod. För detta ändamål rekryterade han de flesta av de cirka 1000 specialiserade vallonerna, tog hit deras familjer och slog framgångsrikt vakt om denna fransktalande befolknings seder och avvikande religion, kalvinismen. En förbluffande framgångssaga som lätt skulle kunna platsa som en modern nationell myt.

Men när Svenska Dagbladets läsare under våren röstade fram de 100 främsta entreprenörerna i Sverige genom tiderna placerade de den vallonske affärsmannens 1600-talsskägg först på plats 27 (mellan bilderna av grundarna av Polarbröd och Gunilla von Platen som startat Xzakt Kundrelation). Nu är kanske SvD:s läsare dåliga på svensk historia, tänker du. Det kan vara precis tvärtom. För den som läser på ordentligt upptäcker andra sidor av denne mångsysslare. I hans business ingick också storskalig vapenproduktion och finansiering av attacker och sjöslag. Krigsspekulerandet är dock småpotatis jämfört med hans, moraliskt sett, mest ödesdigra projekt: startandet av en svensk slavhandel över atlanten.

När skeppet St. Jacob levererade sin värdefulla last till Göteborg 1647 visade den då svenskadlade De Geer nämligen att även svenska företag kunde göra vinst på slavar. Människorna hade han köpt i Västafrika för nordeuropeiska produkter som tyger, knivar, brännvin, järn och koppar. Drottning Kristina blev entusiastisk över konceptet. Slavarna både köptes och såldes under resan och resulterade i att guld, elefantbetar och framför allt socker nådde Sverige. Hon backade upp De Geer och kronan ställde sig bakom det ”Svenska Afrikakompaniet” där Louis De Geer investerade nära 90 procent av kapitalet, motsvarande 43 miljoner kr i dagens köpkraft.

Efter initiativtagarens död 1652 utvecklade den svenska staten slavaffärerna, som ändå förblev relativt små. De skakiga siffrorna pekar på att uppskattningsvis 1000 slavar hann fraktas under svenskt flagg innan organisationen slogs sönder 1658 på grund av att en nyckelperson i företaget gick över till danskarna. Till antalet var alltså slavarna ungefär lika många som de vallonska elitarbetare som kom till Sverige. Om Louis De Geer hade hållit sig borta från slaveriet hade statyerna och hyllningarna i dagens Sverige förmodligen varit betydligt vanligare.

En version av denna text är tidigare publicerad i Gävles morgontidning Arbetarbladet 13 augusti 2014, läs den här: http://www.arbetarbladet.se/kultur/louis-de-geers-morka-hemlighet

Här är en text om Carl Johan de Geers möte med sin anfaders mörkare del av sin historia.
http://www.unt.se/asikt/ledare/slavhandeln-lyfte-sverige-3402475.aspx

På besök i vallonsmedjan på Österby bruk

Ingången till vallonsmedjan i Österby Bruk

I helgen var jag på guidad tur i Österby Bruk (igen, jag var där för 15 år sedan).

Vallonsmedjan där är unik i sitt slag eftersom den nästan ser ut som den gjorde för 300 år sedan. 



Vallonsmedjan stängdes först 1906, efter att ha producerat stångjärn i drygt 300 år.

Några av de intressantaste informationsbitarna som vår guide bidrog med under den cirka 1,5 timmar långa guidade turen:

• De kalvinistiska prästerna som immigrerade för att ta hand om det religiösa för invandrarna fick en hel del tid över, och det var alltså därför de fungerade som lärare för barnen (det fanns alltså en sorts allmän skola på bruken redan på 1600-talet).
• Ståmilan - en sorts koltillverkning - var en vallonsk innovation.
• Dyrt Järn. Vissa år kostade vallonjärnet mer än guld på världsmarknaden.
• Lönen betalades delvis i natura: ved, sill, men också pengar. Det betydde oftast en kredit i brukets affär (oklart dock vilket århundrade guiden talade om här).

Här kan du se hur Herrgårdstiftelsen Österby Bruk själva sammanfattar historien:

Vallonsmedjan Österby Bruk - Den korta versionen

 

Axel Oxenstierna kunde rekrytera specialister tack vare 30-åriga kriget

Även professorer arbetskraftsinvandrade

En av anledningarna till  att det kom en hel del invandrare till Sverige under 1600-talet var att Sverige rikskansler Axel Oxenstierna såg ekonomiska förtjänstmöjligheter tack vare det 30-åriga kriget. Han utnyttjade det faktum att Sverige var förskonat från härjningar och plundringar.

Den som flyttade till Sverige slapp i regel soldater som med våld tog för sig av befolkningens resurser.  Arbetskraftsinvandringen blev möjlig genom att Oxenstierna byggde upp ett nät av svenska agenter i utlandet. I första hand rekryterades agenterna för diplomatiska uppdrag och underrättelsetjänst. Men de jobbade också för att locka arbetskraft till Sverige. 

Vallonerna och de andra bruks- och skogsarbetarna var alltså inte ensamma om att värvas. Gunnar Wetterberg räknar i sin bok ”Levande 1600-tal” upp några av alla de yrkesgrupper som kronan lockade hit. Vad sägs om:

• Tjärbrännare
• Humlegårdsmästare
• Sockersjudare
• Glasfabrikanter
• Professorer

 

Vallonbruk i Baskien på 1600-talet

Vallonerna utvandrade inte bara till Sverige och Svenska Finland. Enligt historikern Anders Florén utvandrade valloner även till Rhenlandet i dagens västra delar av Tyskland. Det fanns även grupper av valloner som utvandrade till England och Spanien/Baskien.

Historikern Ander Florén spekulerar även i om det kunde finnas en migration mellan de olika koloniliknande affärsrörelserna, och han lutar sig mot ett speciellt vittnesmål.

"År 1623 nämner De Geers svåger att han träffat valloner i Västerås som arbetade vid ett bruk i Värmland. Vid samma bruk fanns också, meddelade de, en man som talade god vallonska och som skröt om att hade förestått ett järnverk i Viscaya, men som i verkligheten inte förstod sig på smide "mer än ett barn"".

Biscaya, som är en del av det järnrika Baskien, var ju just det område i Spanien där en Jean Curtis anlade flera järnbruk, enligt Florén.

Vallonbullen

Du kanske har hört talas om vallonsmide och vallonsutseende och kanske till och med vallontumme? Men har du hört talas om vallonbulle? Vallonbullen finns att äta på bland annat Stadsmissionens restaurang på Stortorget i Gamla Stan, Stockholm.
(http://www.stadsmissionen.se/Matochkonferens/Cafe--Lunch/)

Helt unikt för Stadsmissionen verkar det inte vara. Men nästan.

Om du googlar får du 85 träffar på vallonbulle.

Här är ett recept:
http://mayolika.blogspot.se/2009/12/vallonbullar.html

Vad jag förstår är det en form av vetebullar med hål i där man lägger smör eller vanlijkräm.  Så här skriver Tasteline. Gör en vanlig vetebulledeg och sedan så här:

Vallonbullar: Kavla inte ut degen utan gör runda bullar som får jäsa. Rör ihop lika mycket smör och socker, smaksätt med ca en tesked vaniljsocker. När bullarna har jäst klart: tryck ett grop i mitten av bullen och fyll med smörkrämen. Pensla med uppvispat ägg, strö över flagad mandel och grädda.

I senaste numret av Vallonättlingen finns en liten artikel om vallonbullen. Här noterar man att i den gamla vallonbygden i Österby har gjort en variant med mandelmassa i stället för smör.

Liten guidad visning av vallonsmedjan i Österby bruk på nätet

Hittade en liten och färsk visning av Österby bruk. En återgivning av en guidad tur på bruket. Det verkar ha varit en initierad guide som berättat om Österby bruk och vallonsmedernas historia där.

Tydligen så arbetade de i treskift. Men inte som vi moderna människor tänker oss treskift, med tre arbetslag som byter av tre gånger om dygnet.

Nej, enligt denna rapport arbetade de tre timmar, sov tre timmar, arbetade tre timmar, sov tre timmar etc etc. Låter för hårt för att vara sant. (Jag ska kolla upp detta). Här kan du se bilderna från Österby bruk.

http://www.slideshare.net/ElisabetJagell/vallonsmedjan-i-sterbybruk