De vanligaste vallonnamnen i Sverige i dag

En relativt stor grupp i Sverige har namn som härör från valloninvandrarna. Även om de bara var drygt 2000 personer som stannade är antalet som bär namnen många i dag. Det finns hundratals vallonnamn i Sverige i dag. Men vilka är de vanligaste vallonnamnen i dag? Vilket är det vanligaste vallonnamnet?

Svar: Det vanligaste typiska vallonnamnet i dag är Gauffin. 623 bär namnet med den stavningen. En topp fem lista ser vad jag kan bedöma ut så här:

Gauffin	623
Hübinette	521
Birath	482
Gille	480
Bonnevier	479

Ur listan har exkluderats de vallonnamn som är vanliga i andra länder, eftersom man kan tänka sig att en stor del av bärarna härrör därifrån. Det finns ganska många Collin (även engelskt och vanligt i Frankrike), Tillman (tyskt, svenskt, amerikanskt mm.) och Toll (även tysk-baltiskt).

Källa: SCB:s namndatabas, namn registrerade 31 dec 2011, ej dubbelnamn.

Läs en mer fullständig lista över vanliga vallonnamn.

Du kan läsa mer om de vanliga och ovanliga vallonnamnen hos föreningen Sällskapet Vallonättlingar,

De vanligaste svenska vallonnamnen, del 2

Vad hette vallonerna när de kom hit? Och finns spår av deras namn i Sverige i dag? Ja, det finns massor av svenskar med vallonnamn. Här är några av de vanligaste svenska vallonnamnen:

Några kända vallonsläkter och antalet namnbärare i dag
Collin		1401
Tillman		773
Allard		654
Hübinette		521
Pousette		482
Gille		480
Drougge		284
Anjou		277
Mineur		270
Douhan		264
De Geer		162
Pira		142
Dubois		125
Dandanell		79
marteleur		33
Chenon		25
de Besche		19
Carlier		7
Bonnivier		4
Baudeau		3

Faktum är att Gouffin egentligen tillhör den absoluta toppen, och egentligen är det vanligaste av de typiska vallonnamnen. Denna lista baserar sig dock bara på den ursprungliga stavningen enligt historikern Douhans lista. Värt att tänka på är också att några av de vanligaste namnen med största sannolikhet har kommit in också på andra sätt än via valloninvandringen, det gäller till exempel Collin, Allard och Tillman. En topplista på de mer typiska vallonnamnen finns här.

Länk: Topp 5 typiska vallonnamn

Förklaring till listan: Två efternamn i hop, till exempel Collin-Ek, får endast i undantagsfall förekomma i folkbokföringen. Därför räknas det första efternamnet i stället som mellannamn och sådana ingår inte i SCB:s namnsökningsregister. Det finns alltså fler namnbärare på respektive namn. I sökningen ingår personer som var folkbokförda 31 december 2011 utan dem med skyddad identitet. Från historikern Bernt Douhans namnlista på några kända vallonsläkter har jag tagit bort dem som får 0 träffar. Det handlar om Bovie, Giulliam, Gouffeng, Lemoin. Här finns dock träffar på snarlik stavning, en stor träff får man om man till exempel stavar Gilljam – 213 namnbärare. 
Källa namnen, Bernt Douhan i antologin "Sicken turk", antalet namn SCB.

Vallonernas inkomster - goda löner lockade invandrarna till bruken

Vallonerna som kom hit fick troligen bättre löner här än vad de hade i hemlandet. Dels är det logiskt. Varför skulle de annars emigrera? De var inte religiöst förföljda, och ingen tvingade dem till Uppland och Östergötland. Men Bernt Douhan, som försökt kartlägga löneförhållande, skriver i sin doktorsavhandling från 1985 att tillförlitliga data saknas. Dels finns inte uppgifter om löner i Nederländerna och Liège, och dessutom är lönerna i kontrakten beskrivna i utländska valutor (men det borde väl antagligen gå att räkna om, min anmärkning).

Ändå finns anekdotisk bevisning. Douhan skriver i en not att det förefaller troligt att lönerna var bättre (not 29 sid 41). I ett brev från Matthias de Geer i Österby Bruk till en vän, Nicolas de Nivarlet i Durbuy, skriver den utvandrade vallonen att "du får mycket god förtjänst".

Dessutom finns uppgifter om att de vallonska musköttillverkarna tjänade 25 % mer än per tillverkad musköt än vad den svenska arbetskraften fick ( 6 gulden jämfört med 4,5 för de svenska).

Det verkar alltså mycket rimligt att anta att vallonernas löner var goda.

Mörkhåriga valloner – Vallonarmé på Stureplan

Här kan man se hur diskussionen om ett vallonskt utseende i Sverige, 400 år efter vallonivandringen, lever och frodas. Hanna Fridén som skrivit pratar till och med om en speciell käktyp.

Vallonska käkar?

Läs programledarens inlägg ”Min vallonarmé” på hennes tidigare bloggen, finns en del bilder på mörkhåriga svenskar.

Vallonerna som politiska flyktingar – en myt?

Enligt Herman Lindqvist i "Den svenska historien" var det inte bara ekonomiska skäl som gjorde att vallonerna nappade på värvarnas erbjudande om jobb i Norden. Det fanns också en religiös bakgrund. Som reformerta kände de sig hotade, skriver författaren. Men flyktingtesen är starkt omtvistad, och enligt vissa forskare motbevisad.

I Lindqvist historieskrivning är vallonerna annars som de ofta ter sig vid ett middagssamtal med halvlärda människor: yrkesstolta och hemlighetsfulla gällande sina arbetsmetoder, ganska segregerade. De höll sig för sig själva. Långt in på 1800-talet kunde man därför peka ut typiska vallonättlingar vid bruken i Uppland. Lindqvist skriver ”de hade i allmänhet mörkt hår, bruna ögon och skilde sig på många sätt från sina vanliga svenska arbetskamrater” ( hur nu de kunde ha svenska arbetskamrater om de höll sig för sig själva går han inte in på).

Deras hem var annorlunda och de klädde sig mer elegant än svenskarna på helgerna och många familjer pratade franska i hemmet ännu 100 år efter invandringen, får läsaren veta.

Frågan är om det bara är vallonen som politisk flykting som är en myt i ”Historien om Sverige”?

Sveriges boomande 1600-talsekonomi och valloninvandringen

Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en god ekonomi.  Ja, en ny ekonomi. Det blev smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i ”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en katalysator för denna nya ekonomi.

En tid efter att danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl skattehöjning.

Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.

De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör.  Järnexporten växte också och Sverige blev även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.

Statens primära intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar, tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av billig arbetskraft.  Lindqvist liknar Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till välfärd och konsumtion). 

Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).

För att se till att järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche. Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.  Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.

Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige