Enligt Herman Lindqvist i "Den svenska historien" var det inte bara ekonomiska skäl
som gjorde att vallonerna nappade på värvarnas erbjudande om jobb i Norden. Det fanns också en religiös bakgrund. Som reformerta kände de sig hotade,
skriver författaren. Men flyktingtesen är starkt omtvistad, och enligt vissa
forskare motbevisad.
I Lindqvist
historieskrivning är vallonerna annars som de ofta ter sig vid ett middagssamtal
med halvlärda människor: yrkesstolta och hemlighetsfulla gällande sina
arbetsmetoder, ganska segregerade. De höll sig för sig själva. Långt in på 1800-talet kunde man därför peka ut typiska vallonättlingar vid bruken i Uppland. Lindqvist skriver
”de hade i allmänhet mörkt hår, bruna ögon och skilde sig på många sätt från
sina vanliga svenska arbetskamrater” ( hur nu de kunde ha svenska
arbetskamrater om de höll sig för sig själva går han inte in på).
Deras hem var
annorlunda och de klädde sig mer elegant än svenskarna på helgerna och
många familjer pratade franska i hemmet ännu 100 år efter invandringen, får
läsaren veta.
Frågan är om det bara är vallonen som politisk flykting som
är en myt i ”Historien om Sverige”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar