Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början
av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en
god ekonomi. Ja, en ny ekonomi. Det blev
smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den
svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i
”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en
katalysator för denna nya ekonomi.
En tid efter att
danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen
fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka
Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som
gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige
betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en
del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick
inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl
skattehöjning.
Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten
Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför
började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av
kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största
delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.
De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett
konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart
hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag
började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör. Järnexporten växte också och Sverige blev
även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska
Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.
Statens primära
intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför
man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut
nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar,
tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda
kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av
billig arbetskraft. Lindqvist liknar
Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och
Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till
välfärd och konsumtion).
Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina
affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer
lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget
som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).
För att se till att
järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner
i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche.
Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att
låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort
yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de
Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.
Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade
av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som
infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.
Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar