Vallonerna kommer till Sverige - igen

Det är intressant att upptäcka att föreningsaktiva vallonättlingar i Sverige har kontakt med Vallonien än i dag. UNT intervjuar Vallonbruk i Upplands relativt nye ordförande Marianne Sparrman, och hon berättar att en delegation från Belgien kommer och besöker Uppland denna vecka, med anledning av Vallonbruksveckan, som anordnas av föreningen Vallonbruk i Uppland.

Det är inte så  att de etniska banden mellan Vallonien och Sverige har hållits vid liv ända sedan 1600-talet.
Traditionen av att hälsa på varandra är mer modern och kan spåras till entusiasterna och släktforskarna i Sällskapet Vallonättlingar som bildades 1938.

Här är ett Program för Vallonbruksveckan.

Vallonnostalgi blandas med bruksnostalgi som blandas med fornhistoria. En vild men intresseväckande blandning, ser det ut som.

Var vallonerna lyxinvandrare?

En person undslapp sig en tes: det går inte går att dra några paralleller med dagens invandring, eftersom vallonerna var en sorts lyxinvandrare. De var ju smeder. Precis som jag i början av min research föreställde hon sig kanske vallonen som en godmodig och finurlig vapen- och verktygssmed med en pipa i ena handen och en skön slägga i den andra.

Och visst hade de privilegier.

Ändå skaver ordet lyx. Det finns en rad orsaker till det.

• Majoriteten av vallonerna var inte smeder. Till exempel var kolarna (kolarbetare) och skogshuggarna fler.

• Att vara smed låter lyxigt, men innebar i de flesta fall att gå upp tidigt för att kånka, smälta och banka järnmalm dagen lång (för att få fram så kallat stångjärn).

• Arbetarna på järnbruken blev knutna till ägarna genom skuldberoende (I alla fall under slutet av 1600-talet kunde inte arbetarna lämna arbetsgivarna på grund av skuldberoende, annat än att bli friköpt av annan arbetsgivare eller genom att rymma från landet).

På det lyxiga kontot kan skrivas exklusiv religionsfrihet, utbildning för arbetarnas barn och förmodligen också en större trygghet eftersom produkten – stångjärn a la vallonsmide - var starkt efterfrågat. Sedan låter det ju förstås tjusigt, i alla fall för oss moderna svenskar, med alla dessa franska namn.

Uppdatering: 130906 Förutsatt att lönerna var högre än för inhemsk arbetskraft, och det finns saker som pekar på det, så ligger det något i att de hade det bättre ställt. Men å andra sidan, det finns arbetskraftsinvandrare som i dag har det bättre ställt än inhemsk arbetskraft i dag.

Källa: ”Skrivet i järn”, Nergård, Johnson 

Vallonernas religiösa undantag - en tidig satsning uppifrån på mångkultur?

Till de invandrade vallonernas stora lycka hade vallonerna fått ett undantag från den religiösa likriktningen i Sverige. Det förbud mot andra religioner än den lutherska som då rådde i Sverige skulle inte gälla arbetskraftinvandrarna från Liège. Präster och kalvinistiska lärare tilläts immigrera så att vallonerna skulle kunna fortsätta att tro på sitt sätt. Den svenska staten tillät Louis De Geer, som styrde upp den största delen av invandringen, och de andra vallonska entreprenörerna att bygga upp små vallonska samhällen i Uppland och Östergötland.

   De Geer försökte också påverka Sverige politiskt mot en mer tillåtande attityd. Han vill påverka dem som förespråkade en luthersk renlärighet till att bli mer protestantiskt liberala. Till en början såg det ut att gå bra. Men det svenska prästerskapets motstånd skulle bli för starkt. Läs om detta här.

Källor: Wetterberg, Sunshine

Vallon nummer 1 satsade på integration

Louis De Geer lyckades vrida den svenska stormakten mot en lukrativ export och en industriskalig järnproduktion.  När han hade lyckats med det försökte han påverka Sverige i religiösa frågor.

   När De Geer blev äldre började han nämligen bry sig om de mjuka frågorna, vilket framgår av hans brev. Precis som många av de landsmän han rekryterat till Sverige var han kalvinist, och han verkar ha blivit mer och mer engagerad med åren. Han donerade pengar åt trosfränder i trångomål i bland annat Tyskland och Nederländerna. Han köpte upp kalvinistisk litteratur som spreds i Frankrike. 

  I Sverige behövde han inte syssla med sådana handfasta stöd. De första generationerna valloner hade nämligen fått ett undantag från den religiösa likriktningen och det förbud mot andra religioner än den lutherska som då rådde. Präster och kalvinistiska lärare tilläts immigrera så att de vallonska samhällena skulle kunna fortsätta att tro på sitt sätt.

Fundamentalism eller öppenhet?

   Problemet för dem som ville ha någon form av religionsfrihet i Sverige var långsiktigt politisk. De Geer ville påverka den maktkamp som fanns mellan dem som förespråkade en luthersk renlärighet, och de som var mer protestantiskt liberala.

  Han försökte precis som många äldre invandrare i dag åstadkomma en kompromiss av gamla och nya vanor och traditioner. Hans utmaning var att få de två protestantiska grenarna Kalvinism, och svenskarnas Lutheranism, att närma sig varandra. Och eftersom han var en av rikets mest rika invandrare, och mest förmögna personer över huvud taget, kunde han sätta tyngd bakom sin strävan. Han tog kontakt med en rad andliga auktoriteter, bland annat prästen John Durie, som han bjöd in till i Sverige 1636. Han hoppades att denne respekterade intellektuelle skulle kunna förmå den svenska makteliten att ta intryck inför valet av ny ärkebiskop.

Kalvinismen slog rot i andra länder

   Men han gick bet. Svenskarna höll fast vid det ställningstagande man gjort vid synoden i Uppsala 1593 – Sverige skulle tillämpa den lutherska läran och ingen annan.

De Geer fick nöja sig med att under sin livstid konstatera att kalvinismen med större framgång spridit sig till Frankrike, Nederländerna, delar av Tyskland, Böhmen, Ungern, Polen, England, Skottland och USA.

Källor:  Wikipedia, Wetterberg, Sunshine

Vallonerna och religionen #1: Vallonerna var kalvinister

Vallonerna var kalvinister och det var inte alltid lätt att gå sin egen religiösa väg i 1600-talets Sverige. Att vara kalvinist sågs inte med blida ögon av eliten. Kalvinismen förespråkade en viss kyrklig organisation med fyra viktiga ämbeten: pastorer, doktorer, åldermän och diakoner.

   De var även mer dämpade vad gällde kyrklig prålighet. De styrde sina kyrkor genom råd i stället för biskopar.  I England såg till exempel den protestantiska drottning Elisabeth dem som alltför fanatiska och därmed som en politisk risk.

  En skeptisk prästkår i Sverige hade svårt att smälta en del saker som lärans grundare Calvin förespråkade. Det gällde i synnerhet synen på nattvarden, där man skulle kunna säg att Luther var mer bokstavstrogen.  När Luther läste orden om att brödet och vinet var Kristus kropp och blod såg han det mer eller mindre bokstavligt. Men kalvinisterna, eller de reformerta vars rörelse de ingick i, såg det mer bildligt.

Källor:  The reformation for armchair theologians, Glenn S Sunshine, Vägen in i sockenkyrkan. De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636-1693, Tore Hållander.

På besök i Fiskars, det finlandssvenska vallonbruket

Även Finland hade vallonbruk.

   Det var tydligen den rika förekomsten av skog som gjorde att staten och dåtidens investerare expanderade järnbruken till det svenska rikets finska delar. Den svenska skogen räckte inte, förmodade museiguiderna som jag pratade med. För att locka kapitalet till västra Finland erbjöd den svenska staten skattefrihet.  Det fanns visserligen järnmalm i Finland, men den var inte av lika god kvalitet som den svenska.

   Ett av dessa finska vallonbruk var Fiskars, som ligger 8,5 mil sydväst om Helsingfors nära Östersjön, ett område som länge haft gott om svensktalande finländare. Bruket byggdes 1649. 

   Från detta och andra bruk i området skeppades under 1600-, 1700- och 1800-talet mängder av järnmalm från Sverige till de skogsrika finska trakterna. Väl där behandlades de enligt dåtidens senaste teknik för att få fram stångjärn. Därefter skeppades stångjärnet tillbaka till Sverige, där produkten såldes på Järntorget i Gamla Stan. (Om all järnmalm gick tillbaka till Sverige eller om en del direktexporterades vet jag ännu inte).

   En del av järnet stannade dock i Finland. Av stångjärnet tillverkade finländarna och vallonerna också spik, tråd, knivar, hackor och järnbeslagna hjul.

Enligt den vänliga museiguiden som jag träffade på museet i utkanten av byn borde det ha varit så att vallonerna på Fiskars bruk kom från Sverige och att de alltså inte värvades direkt från Vallonien till Finland.

   På museet rekommenderar man mig att läsa Georg Haggrens avhandling (återkommer om den). Det finns även en bok, ”Om Fiskars historia”, som är skriven av Gabriel Nicander som ska vara bra.

   Läs mer on Fiskars Bruks historia här: http://www.fiskarsvillage.fi/sv/kultur/historia

Källor: Fiskars Museum, Fiskars Bruks hemsida

Louis de Geer - Vallon nr 1

Louis De Geer

Louis De Geer – Vallon nr 1.  

Louis De Geer var när han dog 1652 den mest förmögna personen i Sverige. Även om han aldrig lärde sig svenska gick han till historien som en av de mest dynamiska affärsmännen i det svenska näringslivet på 1600-talet. Han var en ledande företrädare för den tidens internationella kapital och fick därmed en nära relation till den svenska regeringen.

   Han hade sin bas i Nederländerna, men hans verksamhet fanns i till exempel Norrköping, Lissabon, Finspång, Stockholm, London, på bruken i Uppland och i Sevilla.

   Men var han då Vallon? Han kom ju från Holland? Ja, han kom från Nederländerna, eller generalstaterna som de kallades då, men var född i stadsstaten/furstendömet Liège i nuvarande Belgien i en vallonsk familj. 

Emigrerade först till Nederländerna

Familjen flyttade då han var ungefär 10 år gammal till Dordrecht i Holland, troligen för att det fanns godare möjligheter till affärer där. På den här tiden flyttade mängder av människor till Holland, inte minst Amsterdam. Staden var ett sorts nav i den tidiga koloniala ekonomin dit människor från England, Tyskland, Spanien, Portugal och även Skandinavien sökte sig för att bättra på sin ekonomi.

   Vissa av Amsterdams finansiella och kommersiella entreprenörer begav sig till sina kunders länder för att bättre kunna styra över sina affärer där. Genom ingifta släktingar som var verksamma på den svenska marknaden drogs De Geers företag mot Sverige och in i vapenhandeln, en syssla som var en av samtidens mest lukrativa branscher, som Gunnar Wetterberg skriver i sin bok ”Levande 1600-tal”.

Värvade valloner

Han började värva valloner till Sverige åt de andra entreprenörerna, men tanken väcktes tidigt hos honom att han själv skulle starta verksamhet i norden. Efter ett tag var han den mest framgångsrike av de nederländska bruksägarna i Sverige.

   Även om han var holländare och svensk så var han också vallon, en identitet som kom till starkast uttryck i vurmen för kalvinismen – vallonernas religion.

Källor: Amsterdams stadsmuseum, Wetterberg – levande 1600-tal. Vallonerna – järnets människor. (antologi) 

Wikipedia har en ganska fullödig beskrivning av hans liv här.