Det var tydligen den rika förekomsten av
skog som gjorde att staten och dåtidens investerare expanderade järnbruken till
det svenska rikets finska delar. Den svenska skogen räckte inte, förmodade
museiguiderna som jag pratade med. För att locka kapitalet till västra Finland
erbjöd den svenska staten skattefrihet. Det
fanns visserligen järnmalm i Finland, men den var inte av lika god kvalitet som
den svenska.
Ett av dessa finska vallonbruk var Fiskars,
som ligger 8,5 mil sydväst om Helsingfors nära Östersjön, ett område som länge
haft gott om svensktalande finländare. Bruket byggdes 1649.
Från detta och andra bruk i området
skeppades under 1600-, 1700- och 1800-talet mängder av järnmalm från Sverige
till de skogsrika finska trakterna. Väl där behandlades de enligt dåtidens
senaste teknik för att få fram stångjärn. Därefter skeppades stångjärnet
tillbaka till Sverige, där produkten såldes på Järntorget i Gamla Stan. (Om all järnmalm
gick tillbaka till Sverige eller om en del direktexporterades vet jag ännu inte).
En del av järnet stannade dock i Finland. Av stångjärnet tillverkade finländarna och
vallonerna också spik, tråd, knivar, hackor och järnbeslagna hjul.
Enligt
den vänliga museiguiden som jag träffade på museet i utkanten av byn borde det
ha varit så att vallonerna på Fiskars bruk kom från Sverige och att de alltså inte
värvades direkt från Vallonien till Finland.
På museet rekommenderar man mig att läsa
Georg Haggrens avhandling (återkommer om den). Det finns även en bok, ”Om
Fiskars historia”, som är skriven av Gabriel Nicander som ska vara bra.
Läs mer on Fiskars Bruks historia här: http://www.fiskarsvillage.fi/sv/kultur/historia
Källor:
Fiskars Museum, Fiskars Bruks hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar