Om varför allt fler har fel i böcker

Svenska Dagbladets kulturredaktion uppmärksammar att allt fler har fel.  

   I alla fall de som skriver faktaböcker. De fyra exempel de ger är i stort sett alla faktaböcker med historiska beskrivningar, med Herman Lindqvists ”Mitt i allt”, som det kändaste exemplet.

   Lindqvist beskrev där felaktigt en professor som antijudisk vid ett möte 1939. Ann-Marie Åsheden pekar i en annan bok om Palme-utredningen felaktigt ut två poliser som dömda i hovrätten, när de faktiskt frikänts i tingsrätten. Till böcker som diskuteras i termer av faktafel kan läggas Quick- boken. De få ståndaktiga Quick-jagarna som fortfarande står benen mumlar om faktafel i Hannes Råstams bok (dock utan att lägga korten på bordet).

Det verkar ha gått inflation i faktafel. Allt fler har fel, säger allt fler.

Varför är det så här? Förlagen försvarar sig med en teori om att det i dag är lättare och billigare att dra in de ofta små förstaupplagorna än förut. Det handlar om teknik i stället för ökat slarv. Men Svante Weyler har nog den bästa teorin:

 – Den facklitteratur som ges ut i dag blir allt mer subjektiv. Därför är det svårare att skilja på vad som är sant och icke-sant, säger han till SvD.

Frågan är om inte detta vägval är att föredra framför knastertorra böcker som bara innehåller påståenden som alla är överens om (det blir väldigt korta böcker). Vad som betraktas som sant förändras ofta. Fakta präglas av tolkningen av fakta. Nya rön tillkommer hela tiden.

   I fallet med en personlig betraktelse av Ludwig Wittgenstein, säger förläggaren Per Faustino att boken inte har faktagranskats eftersom det förutom en biografi också är en personlig betraktelse. Men vilken biografi är inte det?

Det är nog graden av personlig betraktelse som ökar. På detta sätt liknar dessa böcker journalistikens krönikör. Dessa snabbt producerade texter är ofta mer underhållande än mer torra nyhetstexter, men genren verkar oförklarligt nog ofta vara immun mot faktagranskning.  Om redaktören gillar budskapet kan nästan vad som helst påstås i en krönika. Förmodligen har detta mer sexiga sätt att skriva letat sig in i bokvärldens allra finaste borgar. Detta har i sin tur ökat antalet faktafel och även antalet faktafels-härvor.

   Å andra sidan, vilken bok av betydelse blir inte kritiserad. Och finns det faktaböcker utan fel?

Martin Kaunitz på Bonniers säger i alla fall så här till SvD Kultur:

– Det är väldigt olyckligt att det blir fel i faktaböcker. Men jag som har hållit på med facklitteratur i tolv år vet att det är förmodligen är fel i varenda bok.

Kaj Schueler, reporter på SvD, säger i en kommentar att förlagens försvar är ihåligt. Även om man skriver en personligt hållen bok måste fakta vara korrekta.

Sant.

En lärdom är väl att författare som vill beskriva fakta måste visa ödmjukhet inför sanningen på ett eller annat sätt, oavsett hur personlig boken är. Annars riskeras trovärdigheten och på sikt även behållningen i läsningen av faktaböcker. En annan lärdom är att böcker som påstår att de innehåller fakta alltid bör faktagranskas. 

En tredje iakttagelse är att bara för att en bok pekas ut som felaktig behöver det inte vara så. I  faktafelens tidevarv är det en tacksam retorik för dem som inte gillar sanningen. Till exempel för dem som fällde Quick.

Länk till SvD:s artikel:

http://www.svd.se/kultur/kan-vi-lita-pa-litteraturen_7528912.svd

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Fallet Thomas Quick - att skapa en seriemördare av Hannes Råstam.