Om Louis de Geers mörka hemlighet

I somras skrev jag en text som jag haft på lut länge. Den blev hastigt aktuell då Carl Johan de Geer skapade en utställning där han gick igenom sin förfaders handel och vandel i och med dess fokus på Svenska Afrika Kompaniet (som visades från den 9 augusti till den 17 augusti på Lövstabruk i Uppland i samband med den årliga vallonbruksveckan).

Louis de Geers hemlighet

Louis De Geer är förmodligen den mest betydelsefulla invandraren i Sveriges historia, definitivt den rikaste. Ändå är det nästan bara stormaktstidsentusiaster och organiserade vallonättlingar som känner till honom väl.

Denne globaliserade och mångkulturelle entreprenör sjösatte en mycket effektiv arbetskraftsinvandring av valloner, hade mångkulturella idéer och ökade den svenska exporten radikalt. Han dog som den i särklass rikaste personen i landet.

Borde vi inte höra mer om honom? Varför finns inga Louis De Geer-sällskap? Inte ens ett litet museum går att hitta. Den enda ordentliga statyn är Carl Milles monument vid Norrköpings industrilandskap, där han tituleras som ”den svenska industrins fader”.

Det är något av en gåta att nästan bara de som läst Peter Englunds mastodontverk om 30-åriga kriget förstår hans betydelse. Han skapade mängder av 1600-talsfabriker och byggde upp vallonbruk som än i dag beskrivs som oaser av civilisation i ett krigstrött och fattigt bondesverige. Hans bakgrund ter sig som en passande symbol för dem som vill koppla dagens invandrarsverige till tidigare epoker. Louis de Geer kom från en vallonsk köpmannafamilj som lämnat dalgångarna i nuvarande Belgien slagit sig ned i Nederländerna. Där handlade han med i princip allt, men var en fena på affärer i järn.

Efter en tid flyttade han en stor del av sin produktion till Sverige och byggde här upp järnbruk som levererade kvalitetsjärn, smitt enligt vallonernas egen metod. För detta ändamål rekryterade han de flesta av de cirka 1000 specialiserade vallonerna, tog hit deras familjer och slog framgångsrikt vakt om denna fransktalande befolknings seder och avvikande religion, kalvinismen. En förbluffande framgångssaga som lätt skulle kunna platsa som en modern nationell myt.

Men när Svenska Dagbladets läsare under våren röstade fram de 100 främsta entreprenörerna i Sverige genom tiderna placerade de den vallonske affärsmannens 1600-talsskägg först på plats 27 (mellan bilderna av grundarna av Polarbröd och Gunilla von Platen som startat Xzakt Kundrelation). Nu är kanske SvD:s läsare dåliga på svensk historia, tänker du. Det kan vara precis tvärtom. För den som läser på ordentligt upptäcker andra sidor av denne mångsysslare. I hans business ingick också storskalig vapenproduktion och finansiering av attacker och sjöslag. Krigsspekulerandet är dock småpotatis jämfört med hans, moraliskt sett, mest ödesdigra projekt: startandet av en svensk slavhandel över atlanten.

När skeppet St. Jacob levererade sin värdefulla last till Göteborg 1647 visade den då svenskadlade De Geer nämligen att även svenska företag kunde göra vinst på slavar. Människorna hade han köpt i Västafrika för nordeuropeiska produkter som tyger, knivar, brännvin, järn och koppar. Drottning Kristina blev entusiastisk över konceptet. Slavarna både köptes och såldes under resan och resulterade i att guld, elefantbetar och framför allt socker nådde Sverige. Hon backade upp De Geer och kronan ställde sig bakom det ”Svenska Afrikakompaniet” där Louis De Geer investerade nära 90 procent av kapitalet, motsvarande 43 miljoner kr i dagens köpkraft.

Efter initiativtagarens död 1652 utvecklade den svenska staten slavaffärerna, som ändå förblev relativt små. De skakiga siffrorna pekar på att uppskattningsvis 1000 slavar hann fraktas under svenskt flagg innan organisationen slogs sönder 1658 på grund av att en nyckelperson i företaget gick över till danskarna. Till antalet var alltså slavarna ungefär lika många som de vallonska elitarbetare som kom till Sverige. Om Louis De Geer hade hållit sig borta från slaveriet hade statyerna och hyllningarna i dagens Sverige förmodligen varit betydligt vanligare.

En version av denna text är tidigare publicerad i Gävles morgontidning Arbetarbladet 13 augusti 2014, läs den här: http://www.arbetarbladet.se/kultur/louis-de-geers-morka-hemlighet

Här är en text om Carl Johan de Geers möte med sin anfaders mörkare del av sin historia.
http://www.unt.se/asikt/ledare/slavhandeln-lyfte-sverige-3402475.aspx

Vallonskt utseende i Stocholm 2013

Köpte i dag en garderob av en vallonsk familj. Jag förstod inte så mycket av deras franska, men de var trevliga och hurtiga, och mycket bra på att montera ned IKEA-möbler.

Efter tre år i Stockholm skulle de åka hem till Bryssel. Mötet med dem påminde mig mest om var hur svårt det är att vidmakthålla myten om ett vallonskt utseende som gått i arv i 400 år. Visserligen var paret och hälften av deras barn brunhåriga, men det är inte så att de omöjligen skulle kunna vara nordeuropéer.

Skulle de prata bred stockholmska skulle jag inte tänka - åh, deras föräldrar måste ha varit sydlänningar. Nu tänkte jag i och för sig: ah, de ser typiskt Begiska ut, men det handlade nog om att jag just fått reda på att de var Belgien.

Vad säger du?

Finns det verkligen ett typiskt vallonutseende?

Eller ett typiskt belgiskt utseende som är urskiljbart från det nordeuropeiska? Jag är som du ser lite skeptisk.

Vallonerna kommer till Sverige - igen

Det är intressant att upptäcka att föreningsaktiva vallonättlingar i Sverige har kontakt med Vallonien än i dag. UNT intervjuar Vallonbruk i Upplands relativt nye ordförande Marianne Sparrman, och hon berättar att en delegation från Belgien kommer och besöker Uppland denna vecka, med anledning av Vallonbruksveckan, som anordnas av föreningen Vallonbruk i Uppland.

Det är inte så  att de etniska banden mellan Vallonien och Sverige har hållits vid liv ända sedan 1600-talet.
Traditionen av att hälsa på varandra är mer modern och kan spåras till entusiasterna och släktforskarna i Sällskapet Vallonättlingar som bildades 1938.

Här är ett Program för Vallonbruksveckan.

Vallonnostalgi blandas med bruksnostalgi som blandas med fornhistoria. En vild men intresseväckande blandning, ser det ut som.