Även finska innovationer nådde medeltida Sverige

Det var inte bara vallonerna som under medeltiden bidrog till att innovationer etablerades i stor skala genom invandring. De så kallade skogsfinnarna flyttade från det svenska rikets östra del under slutet av 1500-talet och framåt i ungefär 100 år. Nils Erik Villstrand skriver i Norstedts Sveriges Historia:

”Deras hemliga vapen var tuvrågen. Som namnet säger blev varje korn som såddes och grodde till en tuva med flera strån och sädesax. Tuvrågen måste därför sås glest. Med hjälp av tuvrågen öppnades en ny ekologisk nisch. Det blev möjligt att svedja och odla spannmål i granskog, eftersom den här typen av råg kunde tillgodogöra sig näringsämnen ur aska av barrträd”.

Även här handlade det om en sorts kolonisation. Finnbygdsområden uppstod från Tiveden i söder till den svenska lappmarken i norr och från Gästrikland i öster in i Norge i väster.  Inte mindre än 20 000 skogsfinnar levde i Sverige i mitten av 1600-talet. Denna kolonisation stöddes av staten eftersom den gav nya skattebetalare. Men en ny ekonomi och nya innovationer som delvis berörde en ny kolonisation, den vallonska, skulle sätta press på finnarnas produktionsvanor. Ur Sveriges Historia:

”På sikt kom dock det storskaliga svedjebruk som savolaxarna och deras ättlingar ägnade sig åt på kollisionskurs med kronans intresse av att slå vakt om tillgången på träkol till den expanderande metallframställningen. I 1647 års skogsordning var attityden till skogsfinnarna mycket restriktiv. Alla som fortsatte med sitt svedjebruk i områden med bergsbruk och vägrade börja odla upp åker eller kola till bruken skulle tvingas lämna sina torp”.

Men nybyggarna höll i praktiken fast vid sin nisch, en del flyttade till avlägsna trakter så att de fick leva i fred.

Källa: Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

Intressant recension av Sveriges 1600-talshistoria i Axess

Hur kunde det fattiga och glest befolkade Sverige hävda sig så bra mot rikare och mer tätbefolkade länder?

Det fjärde bandet i
Nordstedts serie (2011)

Frågan ställs av Nils Erik Villstrand som skrivit ett band i  Norstedts historieserie. Frågan når mig genom Gunnar Wetterbergs recension av tre band i serien "Sveriges Historia" i det senaste numret av Axess.

Sverige-Finland hade under 1600-talet cirka 1 miljon invånare. Århundrandet var det kallaste på 8000 år.

Så hur kunde Sverige ha råd med denna krigsapparat, ( som ju drog nytta av de vallonska elitarbetarna)?

Svaret är tvådelat:

• Den politiska och militära ledningen var under ett par årtionden högklassig
• Motståndarna var svaga

Det sistnämnda är huvudförklaringen, skriver Wetterberg. Rysk oreda och konflikter mellan kung och adel i ett pressat Polen-Litauen spelade in, liksom reformationens uppslitande spänningar i det löst sammansatta tysk-romerska riket. Även Danmark hade problem med sitt ineffektiva adelsvälde. Förklaringen till stormaktens minskade makt följer samma logik: när Ryssland under tsar Peters reformer lyckades mobilisera sig igen blev det svårare för Sverige att hålla ställningarna.

Nils Erik Villstrand är tydligen "en av de främsta kännarna av det långa 1600-talet, åren 1600-1721" och Gunnar Wetterberg, som skrivit flera böcker om 1600-talet, har säkert rätt i det. 

Wetterberg sätter också den senaste historieskrivningen i en idéhistorisk belysning i sin långa recension.  I dag är de svenska historikerna tydligt påverkade av dels "Annales-skolan", som eftersträvar en helhetsbeskrivning av sociala, ekonomiska och mentala mönster, och dels marxistisk forskning. "Sveriges historia" är enligt Wetterberg en syntes.

Recensenten saknar dock kronologi, som tydligen är av underordnad betydelse för Annales-inspirerade historiker. Han saknar också input från flera betydelsefulla avhandlingar, särskilt Winbergs "Grenverket" som undersökte hur synen på jordägandet förändrades från 1600-talet och framåt och slog igenom i 1700-och 1800-talets avskaffade ståndsprivilegier.

På besök i Fiskars, det finlandssvenska vallonbruket

Även Finland hade vallonbruk.

   Det var tydligen den rika förekomsten av skog som gjorde att staten och dåtidens investerare expanderade järnbruken till det svenska rikets finska delar. Den svenska skogen räckte inte, förmodade museiguiderna som jag pratade med. För att locka kapitalet till västra Finland erbjöd den svenska staten skattefrihet.  Det fanns visserligen järnmalm i Finland, men den var inte av lika god kvalitet som den svenska.

   Ett av dessa finska vallonbruk var Fiskars, som ligger 8,5 mil sydväst om Helsingfors nära Östersjön, ett område som länge haft gott om svensktalande finländare. Bruket byggdes 1649. 

   Från detta och andra bruk i området skeppades under 1600-, 1700- och 1800-talet mängder av järnmalm från Sverige till de skogsrika finska trakterna. Väl där behandlades de enligt dåtidens senaste teknik för att få fram stångjärn. Därefter skeppades stångjärnet tillbaka till Sverige, där produkten såldes på Järntorget i Gamla Stan. (Om all järnmalm gick tillbaka till Sverige eller om en del direktexporterades vet jag ännu inte).

   En del av järnet stannade dock i Finland. Av stångjärnet tillverkade finländarna och vallonerna också spik, tråd, knivar, hackor och järnbeslagna hjul.

Enligt den vänliga museiguiden som jag träffade på museet i utkanten av byn borde det ha varit så att vallonerna på Fiskars bruk kom från Sverige och att de alltså inte värvades direkt från Vallonien till Finland.

   På museet rekommenderar man mig att läsa Georg Haggrens avhandling (återkommer om den). Det finns även en bok, ”Om Fiskars historia”, som är skriven av Gabriel Nicander som ska vara bra.

   Läs mer on Fiskars Bruks historia här: http://www.fiskarsvillage.fi/sv/kultur/historia

Källor: Fiskars Museum, Fiskars Bruks hemsida