Liten guidad visning av vallonsmedjan i Österby bruk på nätet

Hittade en liten och färsk visning av Österby bruk. En återgivning av en guidad tur på bruket. Det verkar ha varit en initierad guide som berättat om Österby bruk och vallonsmedernas historia där.

Tydligen så arbetade de i treskift. Men inte som vi moderna människor tänker oss treskift, med tre arbetslag som byter av tre gånger om dygnet.

Nej, enligt denna rapport arbetade de tre timmar, sov tre timmar, arbetade tre timmar, sov tre timmar etc etc. Låter för hårt för att vara sant. (Jag ska kolla upp detta). Här kan du se bilderna från Österby bruk.

http://www.slideshare.net/ElisabetJagell/vallonsmedjan-i-sterbybruk

Lasse Åberg, vallonerna och svenskarnas svarta hår

Lasse Åberg som Trazan

Lasse Åberg har svart hår. I varje fall hade han det innan det blev grått. Varför är det intressant? Jo, precis som med många andra svenskar med svart eller mörkt hår är Åbergs-släktens mörka hår förknippat med myter om forna tiders Sverige. Och även om Åberg inte är medveten om det är berättelsen en brygd kokad på sägner. Denna berättelse om de svarthåriga svenskarna har dessutom en mystisk bismak av rasbiologi från 1900-talets början.

Så här lät det i SVT:s kändissläktforskningsprogram tidigare i år:

Lasse Åberg står och meckar med en cykel i sitt garage. Han kommer från arbetarklass, berättar han. Från många led av smeder. Pappan var svarvare.

– Men jag bröt det när jag blev konstnär, säger han och ler åt TV-teamet som spelar in släktforskarprogrammet ”Vem tror du att du är?”.

Nu ska han med SVT:s hjälp ta reda på riktigt avlägsna släktingar, och det finns en förväntan om att hitta valloner. Den gamla arbetaröverklassen, som han uttrycker det.

Med lite tur och mycket skicklighet kommer man ofta till 1600-talet, säger släktforskningsexperten Ted Rosvall på landsarkivet i Uppsala till en förväntansfull Åberg. Den folkkäre mångsysslaren åker därefter till Venjan. Tillsammans med SVT:s inhyrda släktforskare hittar han en mästersmed på 1800-talet.

–”Du som är svarthårig måste ju ha vallonskt påbrå”, har jag ofta fått höra, även inom släkten, men det har ju aldrig blivit riktigt bekräftat. ”Ja, kanske det” har jag sagt, säger Lasse Åberg.

…

Det är ett litet samhälle i Kopparbergs  län som Åberg tar sig till, för att sedan cykla sig igenom till olika platser i de gamla smedbygderna.

– Man har ofta sagt om Venjansborna att de har turkblod i sig, men det har jag slagit dem ur hågen genom efterforskningar, säger en expert på smedsläkter som tituleras Leif.

– Men många här var ju mörkhåriga och hade mörka drag, de var smeder och hade ofta utländskt påbrå, kanske vallonskt, fortsätter Leif.

Smederna hade bott på Johannesholms bruk. Släktforskaren bläddrar och visar upp bilder inför en smått häpen Lasse Åberg.

– Tuffingar… många svarthåriga…Valloner?, undrar Åberg.

– Vi får se, svarar släktforskaren.

...

I Ockelbo-trakten hittar man så flera generationer kolare i Lasse Åbergs familj.

Efter mycket letande kommer man fram till en anfader, men hans namn klingar inte det minsta franskt. Han heter Mats Mattsson och har invandrat från Finland omkring år 1670.

– Jag hade aldrig kunnat tro att vi var skogsfinnar, konstaterar Lasse Åberg.

…

Ändå kanske det inte var så konstigt. Det var många finnar som kom till Ockelbo i slutet av 1500 –talet och framåt. Det fanns inte mindre än omkring 20 000 så kallade skogsfinnar i mitten av 1600-talet i Sverige, men endast uppskattningsvis max 4000 - 5000 valloner i första och andra generationen vid samma tidpunkt.

Maja Hagermans bok det rena landet

Å andra sidan är det så klart så att bara för att han på faderns sida inte härstammar från någon vallon i rakt nedstigande led, så utesluter inte det att han i andra led faktiskt gör det. Men det skulle å tredje sidan kunna vara från en ljushårig vallon. Det intressanta är att Åbergska familjens har kopplat sitt svarta hår till vallonerna, precis som många andra svenska familjer, och att denna koppling inte vilar på kunskap utan mer är en utväxt på en seglivad och mytologisk berättelse om ett urtida helblont Sverige. En berättelse som för inte så länge sedan backades upp politiskt av många inom etablissemanget.  Journalisten Maja Hagerman har försökt upplysa en bredare publik om fenomenet i boken ”Det rena landet”. Det tydligaste exemplet på detta tänkande var grundandet av det rasbiologiskt forskningsinstitutet 1921 som både vänstern och höger stödde . (Även om Hagerman inte kommer med egna rön sätter hon ett välbehövligt populärhistoriskt ljus på den mycket bräckliga grund som den tidiga ras-berättelsen om Sverige vilade på). 

Man behöver inte heller ha teorier om arkeologifynd av slavisk keramik i svensk mark för att förstå att Sverige inte har varit en rasren enklav. Som jag har skrivit om har det invandrat mängder med tyskar till Sverige i stort sett hela tiden, och tyskarna har ju knappast varit åtskilda, isolerade och ljushåriga.

Visst är det fantasieggande med berättelser om att valloner i släkten förklarar svenskarnas svarta hår, men på lite längre sikt är okunskapen sällan varken vacker eller konstruktiv.

Läs mer om skogsfinnarnaskolonisation.

Källa: SVT:s Vem tror du vad du är del 1 2012?, Nils Erik Villstrands Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

Intressant recension av Sveriges 1600-talshistoria i Axess

Hur kunde det fattiga och glest befolkade Sverige hävda sig så bra mot rikare och mer tätbefolkade länder?

Det fjärde bandet i
Nordstedts serie (2011)

Frågan ställs av Nils Erik Villstrand som skrivit ett band i  Norstedts historieserie. Frågan når mig genom Gunnar Wetterbergs recension av tre band i serien "Sveriges Historia" i det senaste numret av Axess.

Sverige-Finland hade under 1600-talet cirka 1 miljon invånare. Århundrandet var det kallaste på 8000 år.

Så hur kunde Sverige ha råd med denna krigsapparat, ( som ju drog nytta av de vallonska elitarbetarna)?

Svaret är tvådelat:

• Den politiska och militära ledningen var under ett par årtionden högklassig
• Motståndarna var svaga

Det sistnämnda är huvudförklaringen, skriver Wetterberg. Rysk oreda och konflikter mellan kung och adel i ett pressat Polen-Litauen spelade in, liksom reformationens uppslitande spänningar i det löst sammansatta tysk-romerska riket. Även Danmark hade problem med sitt ineffektiva adelsvälde. Förklaringen till stormaktens minskade makt följer samma logik: när Ryssland under tsar Peters reformer lyckades mobilisera sig igen blev det svårare för Sverige att hålla ställningarna.

Nils Erik Villstrand är tydligen "en av de främsta kännarna av det långa 1600-talet, åren 1600-1721" och Gunnar Wetterberg, som skrivit flera böcker om 1600-talet, har säkert rätt i det. 

Wetterberg sätter också den senaste historieskrivningen i en idéhistorisk belysning i sin långa recension.  I dag är de svenska historikerna tydligt påverkade av dels "Annales-skolan", som eftersträvar en helhetsbeskrivning av sociala, ekonomiska och mentala mönster, och dels marxistisk forskning. "Sveriges historia" är enligt Wetterberg en syntes.

Recensenten saknar dock kronologi, som tydligen är av underordnad betydelse för Annales-inspirerade historiker. Han saknar också input från flera betydelsefulla avhandlingar, särskilt Winbergs "Grenverket" som undersökte hur synen på jordägandet förändrades från 1600-talet och framåt och slog igenom i 1700-och 1800-talets avskaffade ståndsprivilegier.