I skuggan av valloninvandringen: Wira bruk - ett tyskbruks uppgång och fall

I förra inlägget undrade jag lite över varför begreppet vallonbruk är så etablerat i Sverige, medan begreppet tyskbruk i stort sett lyser med sin frånvaro. En förklaring skulle förstås kunna vara att det inte finns några tyskbruk.

Men i fallet med Wira bruk undrar jag om man inte kan tala om ett tyskbruk. I sommarnumret av Teknikhistoria kan du läsa om detta bruk som ligger vid Viraån mellan Stockholm och Norrtälje i Uppland.

Här finns ett bruk som till stor del byggde på import och arbetskraftsinvandring av tyska specialister, inte helt olikt den invandring av valloner som skedde till andra bruk.

Bakgrunden till de invandrade tyskarna är att Sverige behövde tillverka fler egna vapen, och inte vara så beroende av vapenimport. När Sverige går in i 30-åriga kriget ger Gustav II Adolf Clas Fleming i uppdrag att förbättra vapenförsörjningen ( eller kanske till och med "lösa vapenförsörjningen", som Teknikhistoria skriver).

Han bygger vapensmedjorna längs Viraån, på sina egna marker. Men uppenbarligen finns inte personal att tillgå.  Han rekryterar därför smeder utomlands, "främst från Solingen i Tyskland, som vid den här tiden är berömt för sitt högklassiga smide. De tyska smederna går med på Flemings erbjudande då de hoppades på större frihet" i Sverige.

Enligt Teknikhistoria tvingades Fleming smuggla ut de tyska smederna eftersom någon eller några makthavare (oklart vilka) ville behålla kunskapen i Tyskland. Väl i Sverige försökte så Fleming hålla kvar den tyska expertisen vid sina bruk. I Wira bruks äldsta privilegiebrev från 1635 står att "ingen får locka eller borttubba arbetarna", refererar tidningen.

Det borde alltså, i alla fall under en överskådlig tid, ha varit ett bruk dominerat av tyskar, och nog vore det konstigt om inte detta satte sin prägel på kulturen och omgivingen på liknande sätt som vallonerna gjorde på sina bruk, om än kanske inte samma höga grad. (En intressant fråga är om det finns fler likheter, till exempel om de likt vallonerna slapp hotet om att bli utskrivna som soldater).

Hur gick det då för Wira bruk? Bruket får ensamrätt till att leverera värjor till den svenska staten. Wira hade till och med förmånliga kungliga privilegier som skattelättnader, och enligt Stiftelsen Wira Bruk hade tillverkaren tidvis även ensamrätt på leverans av sablar och bajonetter till den svenska armén.

Som mest görs 12 000 värjklingor om året. Längre fram  mot århundrandets slut räcker det tydligen inte. Den krigiska statsapparaten tvingas beställa värjor från västmanländska Wedevåg. Brukat omtalas dock som ett av de främsta på området en bra bit in på 1700-talet, ända till 1775 faktiskt.

"Med tiden övergick tillverkningen till att domineras av fredligare bruksföremål som liar och yxor", skriver stiftelsen som driver bruket i dag.

Den kommersiella verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948, drygt 300 år efter att Fleming hade rekryterat specialiserade tyskar.

Läs om vad begreppet tyskbruk, i den begränsade mån det använts, har stått för i officiella texter  i detta inlägg.

Här kan du läsa om Wira bruks historia på brukets egen hemsida.

Här finns en text av Stockholms Länsmuseum om bruket.

Sveriges boomande 1600-talsekonomi och valloninvandringen

Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en god ekonomi.  Ja, en ny ekonomi. Det blev smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i ”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en katalysator för denna nya ekonomi.

En tid efter att danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl skattehöjning.

Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.

De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör.  Järnexporten växte också och Sverige blev även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.

Statens primära intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar, tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av billig arbetskraft.  Lindqvist liknar Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till välfärd och konsumtion). 

Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).

För att se till att järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche. Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.  Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.

Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige

Många av oss är valloner, och alla är tyskar?

Det finns förbluffande många vallonättlingar i Sverige. Antalet släktingar till den relativt lilla skara valloner som invandrade på 1600-talet uppgår enligt en uppskattning till 1 miljon. Det är kanske inte så konstigt att det i många familjer finns historier om vallonskt påbrå.

Men varför finns det inte en levande muntlig och skriftlig tradition kring tyskättlingar? Betydligt större invandring har skett från Tyskland, än från Vallonien och norra Frankrike. Ändå pratas det knappt någonting om tyskättlingar.

Tyskar har ju ständigt invandrat till Sverige, i princip så länge Sverige har funnits. Det har dessutom i regel rört sig om stora skaror av tyskar, (utom under 1800-talet, då fattig-Sverige präglades av utvandring). Några exempel:

• 1200-talet: Betydande tysk invandring på grund av att det tyska handelsförbundet Hansan dominerade handeln i norra Europa. Till exempel till Visby, Kalmar, Västerås och Stockholm (som från början var tvåspråkigt).
• 1300-talet: Stadslagen reglerade att de som styrde städer ”skola vara sex i allt, tre svenska och tre tyska”.
• 1400-talet: En tredjedel av de som betalade skatt i Stockholm vid mitten av seklet var tyskar.
• 1500-talet: Tyska bergsmän utvecklade bergsbruket. Även hantverkare flyttade hit
• 1600-talet: Många högre officerare förlagda på svensk mark var tyskar, och många tyskar sökte sig till Göteborg under 1620-talets oroligheter i norra Tyskland. Tyska smeder och vapenexperter anlände till flera bruk. Det var snarare tyska än svenska som var det samlande språket i Sverige.
• 1700-talet: Tyska entreprenörer, handelsmän och specialister, till exempel glasblåsare, fortsatte att komma till Sverige.

Även om jag inte hittat någon matematisk kartläggning är det uppenbart att de invandrade tyskarna är mångdubbelt fler än vallonerna, som ju under den berömda valloninvandringsepoken uppgick till 1000 personer och deras familjer.

Här har jag några teorier om varför.

Källor: Svanberg & Tydén, Johnson

http://intressant.se/intressant