I skuggan av valloninvandringen: Wira bruk - ett tyskbruks uppgång och fall

I förra inlägget undrade jag lite över varför begreppet vallonbruk är så etablerat i Sverige, medan begreppet tyskbruk i stort sett lyser med sin frånvaro. En förklaring skulle förstås kunna vara att det inte finns några tyskbruk.

Men i fallet med Wira bruk undrar jag om man inte kan tala om ett tyskbruk. I sommarnumret av Teknikhistoria kan du läsa om detta bruk som ligger vid Viraån mellan Stockholm och Norrtälje i Uppland.

Här finns ett bruk som till stor del byggde på import och arbetskraftsinvandring av tyska specialister, inte helt olikt den invandring av valloner som skedde till andra bruk.

Bakgrunden till de invandrade tyskarna är att Sverige behövde tillverka fler egna vapen, och inte vara så beroende av vapenimport. När Sverige går in i 30-åriga kriget ger Gustav II Adolf Clas Fleming i uppdrag att förbättra vapenförsörjningen ( eller kanske till och med "lösa vapenförsörjningen", som Teknikhistoria skriver).

Han bygger vapensmedjorna längs Viraån, på sina egna marker. Men uppenbarligen finns inte personal att tillgå.  Han rekryterar därför smeder utomlands, "främst från Solingen i Tyskland, som vid den här tiden är berömt för sitt högklassiga smide. De tyska smederna går med på Flemings erbjudande då de hoppades på större frihet" i Sverige.

Enligt Teknikhistoria tvingades Fleming smuggla ut de tyska smederna eftersom någon eller några makthavare (oklart vilka) ville behålla kunskapen i Tyskland. Väl i Sverige försökte så Fleming hålla kvar den tyska expertisen vid sina bruk. I Wira bruks äldsta privilegiebrev från 1635 står att "ingen får locka eller borttubba arbetarna", refererar tidningen.

Det borde alltså, i alla fall under en överskådlig tid, ha varit ett bruk dominerat av tyskar, och nog vore det konstigt om inte detta satte sin prägel på kulturen och omgivingen på liknande sätt som vallonerna gjorde på sina bruk, om än kanske inte samma höga grad. (En intressant fråga är om det finns fler likheter, till exempel om de likt vallonerna slapp hotet om att bli utskrivna som soldater).

Hur gick det då för Wira bruk? Bruket får ensamrätt till att leverera värjor till den svenska staten. Wira hade till och med förmånliga kungliga privilegier som skattelättnader, och enligt Stiftelsen Wira Bruk hade tillverkaren tidvis även ensamrätt på leverans av sablar och bajonetter till den svenska armén.

Som mest görs 12 000 värjklingor om året. Längre fram  mot århundrandets slut räcker det tydligen inte. Den krigiska statsapparaten tvingas beställa värjor från västmanländska Wedevåg. Brukat omtalas dock som ett av de främsta på området en bra bit in på 1700-talet, ända till 1775 faktiskt.

"Med tiden övergick tillverkningen till att domineras av fredligare bruksföremål som liar och yxor", skriver stiftelsen som driver bruket i dag.

Den kommersiella verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948, drygt 300 år efter att Fleming hade rekryterat specialiserade tyskar.

Läs om vad begreppet tyskbruk, i den begränsade mån det använts, har stått för i officiella texter  i detta inlägg.

Här kan du läsa om Wira bruks historia på brukets egen hemsida.

Här finns en text av Stockholms Länsmuseum om bruket.

Tyskbruk - finns de?



          

             Vallonbruk eller Tyskbruk?

Vallonbruk är ett etablerat begrepp.
Men hur är det med tyskbruk?

Trots att många tyskar invandrat genom århundrandena så är ordet gåtfullt okänt i folkmun. Ändå var det inte bara valloner som rekryterades till Sverige under Stormaktstiden och tiden strax före för att utveckla smide och järnhantering på det växande antalet järnbruken.

Tyska smidesarbetare lockades också till Sverige. Det fanns bruk där smederna till stor del var tyska, och en vanlig smidesmetod på 1600-talet och framåt kallades tysksmide. Det borde finnas grund för att kalla en del av de många historiska bruken i Sverige för tyskbruk.

Hittills har få använt ordet. En snabb googling visar blott tre resultat för tyskbruk (fem med dubbletter).

Dels finns en kortare, och tidig, forskningsrapport av forskaren i ekonomisk historia Göran Rydén. Där får man bland annat veta att

att flertalet tyskbruk efter 1845 övergick till

lancashiresmide. Det är därför viktigt att tänka sig tysksmidets arbetsorganisation

som en utgångspunkt vid studiet av lancashiresmidets. Huvuddelen

av den svenska stångjärnsproduktionen var före 1845 tysksmitt

stångjärn.

Ordet tyskbruk finns också i ett sammandrag av Jernkontoret ur Sveriges Nationalatlas, 2011 av Per Ax:son Hambrunger 2012 

 

Även stångjärnssmidet kan delas in i två huvudkategorier: vallonsmide och tysksmide.  Metoderna hade stora likheter, men slutprodukten i form av stångjärn fick olika användningsområden. Tysksmidet var det vanligaste och  svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag tydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Den tredje träffen handlar om en norrman eller dansk som använder begreppet tyskbruk i språklig mening, det vill säga att man brukar tyska.

Det verkar vara så att det inte bara är så att ordet tyskbruk är väldigt sällsynt. Det är också så att det inte används i den betydelse som ofta folk lägger i ordet vallonbruk, som då inte bara syftar till en viss teknik, utan också till ett sorts samhälle och en speciell etnisk kultur.

Vad detta kan bero på får bli föremål för vidare research.

Uppdatering: Florén använder i en essä i boken "Svenskt järnet under 2500 år" begreppet tysksmidesbruk, dock rel. okänt begrepp enligt Google


Länkar:

Göran Rydéns forskningssammanställning, 1984:

* GAMMELSTILLA STÅNGJÄRNSSMEDJA - DiVA

Hambrungers sammanställning 2012:

 

* http://hambrunger.dinstudio.se/empty_113.html