I skuggan av valloninvandringen: Wira bruk - ett tyskbruks uppgång och fall

I förra inlägget undrade jag lite över varför begreppet vallonbruk är så etablerat i Sverige, medan begreppet tyskbruk i stort sett lyser med sin frånvaro. En förklaring skulle förstås kunna vara att det inte finns några tyskbruk.

Men i fallet med Wira bruk undrar jag om man inte kan tala om ett tyskbruk. I sommarnumret av Teknikhistoria kan du läsa om detta bruk som ligger vid Viraån mellan Stockholm och Norrtälje i Uppland.

Här finns ett bruk som till stor del byggde på import och arbetskraftsinvandring av tyska specialister, inte helt olikt den invandring av valloner som skedde till andra bruk.

Bakgrunden till de invandrade tyskarna är att Sverige behövde tillverka fler egna vapen, och inte vara så beroende av vapenimport. När Sverige går in i 30-åriga kriget ger Gustav II Adolf Clas Fleming i uppdrag att förbättra vapenförsörjningen ( eller kanske till och med "lösa vapenförsörjningen", som Teknikhistoria skriver).

Han bygger vapensmedjorna längs Viraån, på sina egna marker. Men uppenbarligen finns inte personal att tillgå.  Han rekryterar därför smeder utomlands, "främst från Solingen i Tyskland, som vid den här tiden är berömt för sitt högklassiga smide. De tyska smederna går med på Flemings erbjudande då de hoppades på större frihet" i Sverige.

Enligt Teknikhistoria tvingades Fleming smuggla ut de tyska smederna eftersom någon eller några makthavare (oklart vilka) ville behålla kunskapen i Tyskland. Väl i Sverige försökte så Fleming hålla kvar den tyska expertisen vid sina bruk. I Wira bruks äldsta privilegiebrev från 1635 står att "ingen får locka eller borttubba arbetarna", refererar tidningen.

Det borde alltså, i alla fall under en överskådlig tid, ha varit ett bruk dominerat av tyskar, och nog vore det konstigt om inte detta satte sin prägel på kulturen och omgivingen på liknande sätt som vallonerna gjorde på sina bruk, om än kanske inte samma höga grad. (En intressant fråga är om det finns fler likheter, till exempel om de likt vallonerna slapp hotet om att bli utskrivna som soldater).

Hur gick det då för Wira bruk? Bruket får ensamrätt till att leverera värjor till den svenska staten. Wira hade till och med förmånliga kungliga privilegier som skattelättnader, och enligt Stiftelsen Wira Bruk hade tillverkaren tidvis även ensamrätt på leverans av sablar och bajonetter till den svenska armén.

Som mest görs 12 000 värjklingor om året. Längre fram  mot århundrandets slut räcker det tydligen inte. Den krigiska statsapparaten tvingas beställa värjor från västmanländska Wedevåg. Brukat omtalas dock som ett av de främsta på området en bra bit in på 1700-talet, ända till 1775 faktiskt.

"Med tiden övergick tillverkningen till att domineras av fredligare bruksföremål som liar och yxor", skriver stiftelsen som driver bruket i dag.

Den kommersiella verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948, drygt 300 år efter att Fleming hade rekryterat specialiserade tyskar.

Läs om vad begreppet tyskbruk, i den begränsade mån det använts, har stått för i officiella texter  i detta inlägg.

Här kan du läsa om Wira bruks historia på brukets egen hemsida.

Här finns en text av Stockholms Länsmuseum om bruket.

Der Spiegel rapporterar om ny utgrävning av massgrav från 30-åriga kriget

Vilka stred i det för svenskarna så bekanta slaget vid Lutzen 1632? Var de gamla eller unga, hungriga eller mätta? Vad åt de? Nu undersöks en av de blodigaste slagen under 30-åriga kriget, skriver Der Spiegel. Även om massgravar från 30-åriga kriget har undersökts förr, är denna insats speciell.

But the grave at Lützen is an especially systematic and successful investigation, and its scientific results promise to be comprehensive, even though the work is still in its infancy. The skull of "I9", for example, shows clear traces of a blow. A lead bullet is lodged in the pelvis of "I2" from a shot to the buttocks. A strontium isotope analysis will uncover whether it was a Saxon, Swede or Scotsman that had to suffer that particular misfortune.

Detta enorma krig skapade en rad förutsättningar för både valloninvandringen och den svenska ekonomin, och därmed också den svenska statens, expansion. Inte minst krävdes det massor av vapen och järn, något som den svenska staten och det internationella kapitalet insåg skulle kunna gynna Sverige.

Der Spiegel räknar upp en rad vapen som användes vid slaget, och en del av arméernas arsenaler var säkerligen tillverkade vid svenska bruk och verkstäder:

Not much is known about the battle's dead. Mercenaries from Scotland, England and Croatia fought next to Germans, Austrians and Swedes. They died from wounds inflicted by muskets, pistols, swords, knives and halberds, which are pole weapons with axe blades mounted on top. But who were these fighters? Were they spring chickens or old warhorses? Were they well-fed or emaciated? And where did they come from?

Artikeln om utgrävningen av 30-åriga krigets massgrav vid Lützen kan läsas här.