När invandrade Vallonerna?

De första vallonerna i migrationsvågen dök upp i Sverige i slutet av 1500-talet, men merparten kom under 1600-talet.

Enligt historikern Bernt Douhan, som refereras i SO-rummet, invandrade drygt var fjärde valloninvandrare under perioden 1600-1625. Eftersom man tror att vallonerna var ungefär 2 000 till antalet, skulle detta betyda cirka 500 personer.

De flesta hamnade då i Östergötland, till exempel vid den mäktige vallonska finansmannen Louis de Geers bruk i Finspång. 

De tre efterföljande decennierna ökar valloninvandringen. Mer än två tredjedelar, alltså omkring 1 300 till 1 400 personer, begav sig under denna tid från Sedan, Liege och de andra fransk- och vallonspråkiga regionerna till Sverige. Nu är det bruken Uppland som är den primära destinationen. 

Samer och nybyggare i 1600-talets Lappland

Det var inte bara valloner som den svenska 1600-talsstaten förmådde att flytta med skattelättnader och löften om att slippa militärtjänst.

Till viss del lyckades man.


De som bestämde ville få folk att bruka jorden i de nordligaste delarna av Sverige, som till stor del var obebyggda. I marker där samerna rörde sig.

I dagens upplaga av Släktband på P1, Sveriges Radio, beskrivs bakgrunden.

Under 1600-talet blev det allt viktigare för svenska staten att hävda sitt territorium i de svenska fjällen. Genom att locka med skattefrihet och frihet från militärtjänst försökte man få folk att etablera nybyggen allt längre upp i fjälltrakterna. Och det var många som nappade på erbjudanet. Men nybyggarlivet blev ofta svårt i det här landskapet med sina korta odlingssäsonger.

Historikern Lars Rumar berättar om den svenska statens bevekelsegrunder. Det handlade om att slå två flugor i en smäll. Dels ville man sprida den svenska eller kristna kulturen, och dels handlade det om ekonomi. I inlandet fanns stora obebodda och orörda marker. Att få dit folk skulle sätta fart på ekonomin, och i längden innebära skatteintäkter.

Men alla fick inte lika förmånliga erbjudanden. Samer som vill odla marken fick inte lika lång tid av skattefrihet som för svenskarna var 15 år. Dels hade de inte odlingskompetensen, dels var den svenska staten skeptisk till samekulturen. Enligt dåtidens makthavare och präster var den svenska kulturen överlägsen samernas, berättar Rumar. Längre fram fick svenskarna billiga egnahemslån, vilket inte samerna fick. Det handlade om diskriminering, enligt historikern, som uttrycker sig så här:

De första 15 åren behövde de inte betala skatt. Det var ju ett uttryck för statens vilja att befolka det som man betraktade som rena ödemarker med folk som kunde betala skatt och som också kunde föra upp det som man betraktades som civilisation.

Den samiska renskötseln betraktades inte riktigt som civilisation på 1600-talet utan staten ville ”civilisera” samerna.

En stor del av programmet handlar dock om Selma Grundströms hjärtskärande livsöde på 1800-talet. Jag förstår det som att det var lika eländigt i fjälltrakterna på 1800-talet som på 1600-talet.

Programmet finns här.

Vallonbullen

Du kanske har hört talas om vallonsmide och vallonsutseende och kanske till och med vallontumme? Men har du hört talas om vallonbulle? Vallonbullen finns att äta på bland annat Stadsmissionens restaurang på Stortorget i Gamla Stan, Stockholm.
(http://www.stadsmissionen.se/Matochkonferens/Cafe--Lunch/)

Helt unikt för Stadsmissionen verkar det inte vara. Men nästan.

Om du googlar får du 85 träffar på vallonbulle.

Här är ett recept:
http://mayolika.blogspot.se/2009/12/vallonbullar.html

Vad jag förstår är det en form av vetebullar med hål i där man lägger smör eller vanlijkräm.  Så här skriver Tasteline. Gör en vanlig vetebulledeg och sedan så här:

Vallonbullar: Kavla inte ut degen utan gör runda bullar som får jäsa. Rör ihop lika mycket smör och socker, smaksätt med ca en tesked vaniljsocker. När bullarna har jäst klart: tryck ett grop i mitten av bullen och fyll med smörkrämen. Pensla med uppvispat ägg, strö över flagad mandel och grädda.

I senaste numret av Vallonättlingen finns en liten artikel om vallonbullen. Här noterar man att i den gamla vallonbygden i Österby har gjort en variant med mandelmassa i stället för smör.

Tyskbruk - finns de?



          

             Vallonbruk eller Tyskbruk?

Vallonbruk är ett etablerat begrepp.
Men hur är det med tyskbruk?

Trots att många tyskar invandrat genom århundrandena så är ordet gåtfullt okänt i folkmun. Ändå var det inte bara valloner som rekryterades till Sverige under Stormaktstiden och tiden strax före för att utveckla smide och järnhantering på det växande antalet järnbruken.

Tyska smidesarbetare lockades också till Sverige. Det fanns bruk där smederna till stor del var tyska, och en vanlig smidesmetod på 1600-talet och framåt kallades tysksmide. Det borde finnas grund för att kalla en del av de många historiska bruken i Sverige för tyskbruk.

Hittills har få använt ordet. En snabb googling visar blott tre resultat för tyskbruk (fem med dubbletter).

Dels finns en kortare, och tidig, forskningsrapport av forskaren i ekonomisk historia Göran Rydén. Där får man bland annat veta att

att flertalet tyskbruk efter 1845 övergick till

lancashiresmide. Det är därför viktigt att tänka sig tysksmidets arbetsorganisation

som en utgångspunkt vid studiet av lancashiresmidets. Huvuddelen

av den svenska stångjärnsproduktionen var före 1845 tysksmitt

stångjärn.

Ordet tyskbruk finns också i ett sammandrag av Jernkontoret ur Sveriges Nationalatlas, 2011 av Per Ax:son Hambrunger 2012 

 

Även stångjärnssmidet kan delas in i två huvudkategorier: vallonsmide och tysksmide.  Metoderna hade stora likheter, men slutprodukten i form av stångjärn fick olika användningsområden. Tysksmidet var det vanligaste och  svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag tydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Den tredje träffen handlar om en norrman eller dansk som använder begreppet tyskbruk i språklig mening, det vill säga att man brukar tyska.

Det verkar vara så att det inte bara är så att ordet tyskbruk är väldigt sällsynt. Det är också så att det inte används i den betydelse som ofta folk lägger i ordet vallonbruk, som då inte bara syftar till en viss teknik, utan också till ett sorts samhälle och en speciell etnisk kultur.

Vad detta kan bero på får bli föremål för vidare research.

Uppdatering: Florén använder i en essä i boken "Svenskt järnet under 2500 år" begreppet tysksmidesbruk, dock rel. okänt begrepp enligt Google


Länkar:

Göran Rydéns forskningssammanställning, 1984:

* GAMMELSTILLA STÅNGJÄRNSSMEDJA - DiVA

Hambrungers sammanställning 2012:

 

* http://hambrunger.dinstudio.se/empty_113.html

 

Tes: Majoriteten av alla svenskar är vallonättlingar

Är inte släktforskare eller matematiker, men det verkar vara fullt möjligt att en stor majoritet av alla svenskar är vallonättlingar.

Jag resonerar så här: En vallon gifter sig med en svensk 1630.  Idag har släkten fördubblats sig 13 gånger, och denne person har i dag 8192 släktingar.

Och här kommer det hisnande med tanke på att de invandrade vallonerna var omkring 1000 personer + familjer.

1000 * 8192 =8 192 000

Skulle det kunna vara så att i stort sett alla med svenska förfäder är vallonättlingar, i den meningen att de haft åtminstone en vallonsk förfader?

Oavsett hur många det handlar om, kan det vara intressant att räkna och diskutera vidare. Bland annat för att det finns en relativt färsk feluppfattning om att det är en myt att många skulle ha valloner i släkten.

En annan vinkel på det matematiska resonemanget ovan skulle också betyda väldigt många, svenskar är tyskättlingar.

Eller vad säger du?

Läs här om myten om myten.

.............................................................
Uppdatering: det är klart att man måste ta hänsyn till att en stor del, men kanske inte en majoritet, av valloninvandrarna stannade på vissa avskilda bruk och alltså i hög grad gifte sig med varandra för att behålla seder och bruk. Detta gör att den enkla matematiken inte fungerar klockrent, som en kommentator skrev.

Varför kom vallonerna till Sverige?

Kort svar: De ville tjäna pengar

Långt svar: Länge trodde skribenter och intellektuella i Sverige att vallonerna kom till Sverige på grund av religiös förföljelse. Eftersom det under början av 1600-talet bedrevs fruktansvärda krigshandlingar med religiösa förtecken på många håll i Europa är detta inte helt långsökt. De som invandrade till Sverige var främst kalvinister, men det fanns även en del som var katoliker, och bägge grupper ( och många andra) var förföljda på sina håll. Men vallonerna som kom till Sverige värvades från områden där de inte var förföljda.

De kom dock till Sverige indirekt till följd av 30-åriga kriget. Striderna och den kapsejsade ekonomi som följde i dess spår gjorde att den en gång så blomstrande järnhanteringen i Vallonien gått i stå. Många fick se lönerna sjunka och det uppstod arbetsbrist. Därför var det inte så konstigt att många smeder och andra järnarbetare och deras familjer nappade på agenternas lockrop om bättre villkor i norra Europa.

Källa: Kilbom

Uppdatering 20121210: I Ture Hållanders avhandling "Vägen in i Sockenkyrkan" från 2000 polemiserar författaren i viss mån mot den etablerade svenska synen. Han utesluter inte att religiösa faktorer kan ha spelat in för en del av vallonerna, även om han inte påstår att religion skulle ha varit en direkt anledning.

"Utgångspunkten måste därför vara att vallonerna flyttade till Sverige på grund av en kombination av ekonomiska, sociala och religiösa faktorer. Det kan annars vara svårt att förstå att just protestanter utvandrade till Sverige från detta i hög grad katolska område".   

http://intressant.se/intressant