När invandrade Vallonerna?

De första vallonerna i migrationsvågen dök upp i Sverige i slutet av 1500-talet, men merparten kom under 1600-talet.

Enligt historikern Bernt Douhan, som refereras i SO-rummet, invandrade drygt var fjärde valloninvandrare under perioden 1600-1625. Eftersom man tror att vallonerna var ungefär 2 000 till antalet, skulle detta betyda cirka 500 personer.

De flesta hamnade då i Östergötland, till exempel vid den mäktige vallonska finansmannen Louis de Geers bruk i Finspång. 

De tre efterföljande decennierna ökar valloninvandringen. Mer än två tredjedelar, alltså omkring 1 300 till 1 400 personer, begav sig under denna tid från Sedan, Liege och de andra fransk- och vallonspråkiga regionerna till Sverige. Nu är det bruken Uppland som är den primära destinationen. 

Intellektuella stjärnan Comenius till Sverige, tack vare de Geer

Inte många känner till Comenius, eller Jan Amos Komensky som han egentligen hette. Men på 1600-talet var han en av norra Europas hetaste intellektuella. Jag föreställer mig honom som en blandning av dagens Habermas och Zizek, om de skulle får för sig att bygga skolor.

Mannen var oerhört produktiv. Trots att 30-åriga kriget jagade honom från den ena staden och staten till den andra, startade han flera skolor och skrev cirka 250 skrifter och böcker. Han var bland annat bra på språk, statsförvaltning och undervisningsmetoder. Detta upplyser oss författaren och journalisten Katarina Bjärvall om i Pedagogiska Magasinet (november 2015).

Mest intressant för en modern människa är kanske hans Didactica Magna, som kom 1657, med undertiteln ”en fullständig framställning i konsten att lära alla allt”(!). Men som Tomas Kroksmark påpekar i sitt förord till verket var det inte så provocerande på 1600-talet. Då tänkte sig många att all världens kunskap kunde rymmas i ett enda uppslagsverk.

När det gällde det pedagogiska är det framför allt tre saker som eftervärlden kommer ihåg honom för, alla med den tidens mått mätt väldigt radikala råd: läraren ska tala elevernas modersmål. Bilder gynnar lärandet. Alla barn ska gå i skolan.

Som Katarina Bjärvall skriver i Pedagogiska magasinet spred sig ryktet om det protestantiska snillet till drottning Kristinas Sverige. Där gav rikskanslern Axel Oxenstierna Louis de Geer i uppdrag att bjuda in Comenius för att reformera det svenska skolsystemet, särskilt språkundervisningen.

Han var först tveksam, skriver Bjärvall. ”Folket gillar inte utlänningar”, skrev han om svenskarna i ett brev till de Geer. Men han tackade till slut ja till uppdraget.

Comenius anlände till den svenskkontrollerade staden Elbing, där han skrev åtta böcker åt svenskarna: metodhandledningar för språkundervisning, grammatikor, latinläror och ordböcker.

När en ny svensk skolstadga skulle fram var det i princip den som Comenius hade skrivit åt Böhmiska brödraskapet, en protestantisk trosinriktning baserad på Jan Hus tankar. (antagen av riksdagen 1649). ”Man kan spåra Comenius idéer till exempel i begränsningar av lärarens rätt att aga eleverna och av mängden läxor”, enligt Katarina Bjärvall.

”De sista åren av sitt liv fick Comenius en fristad hos familjen de Geer i Amsterdam. Han skrev flera verk där han propagerade mot fördomar och främlingsfientlighet, då som nu en utmaning i ett Europa präglat av flyktingströmmar.”, skriver Katarina Bjärvall.

Läs mer här: 1600-talets superstar

Mer om Comenius finns i en biografi av František Kožik, The sorrowful and heroic life of John Amos Comenius.

Om Louis de Geers mörka hemlighet

I somras skrev jag en text som jag haft på lut länge. Den blev hastigt aktuell då Carl Johan de Geer skapade en utställning där han gick igenom sin förfaders handel och vandel i och med dess fokus på Svenska Afrika Kompaniet (som visades från den 9 augusti till den 17 augusti på Lövstabruk i Uppland i samband med den årliga vallonbruksveckan).

Louis de Geers hemlighet

Louis De Geer är förmodligen den mest betydelsefulla invandraren i Sveriges historia, definitivt den rikaste. Ändå är det nästan bara stormaktstidsentusiaster och organiserade vallonättlingar som känner till honom väl.

Denne globaliserade och mångkulturelle entreprenör sjösatte en mycket effektiv arbetskraftsinvandring av valloner, hade mångkulturella idéer och ökade den svenska exporten radikalt. Han dog som den i särklass rikaste personen i landet.

Borde vi inte höra mer om honom? Varför finns inga Louis De Geer-sällskap? Inte ens ett litet museum går att hitta. Den enda ordentliga statyn är Carl Milles monument vid Norrköpings industrilandskap, där han tituleras som ”den svenska industrins fader”.

Det är något av en gåta att nästan bara de som läst Peter Englunds mastodontverk om 30-åriga kriget förstår hans betydelse. Han skapade mängder av 1600-talsfabriker och byggde upp vallonbruk som än i dag beskrivs som oaser av civilisation i ett krigstrött och fattigt bondesverige. Hans bakgrund ter sig som en passande symbol för dem som vill koppla dagens invandrarsverige till tidigare epoker. Louis de Geer kom från en vallonsk köpmannafamilj som lämnat dalgångarna i nuvarande Belgien slagit sig ned i Nederländerna. Där handlade han med i princip allt, men var en fena på affärer i järn.

Efter en tid flyttade han en stor del av sin produktion till Sverige och byggde här upp järnbruk som levererade kvalitetsjärn, smitt enligt vallonernas egen metod. För detta ändamål rekryterade han de flesta av de cirka 1000 specialiserade vallonerna, tog hit deras familjer och slog framgångsrikt vakt om denna fransktalande befolknings seder och avvikande religion, kalvinismen. En förbluffande framgångssaga som lätt skulle kunna platsa som en modern nationell myt.

Men när Svenska Dagbladets läsare under våren röstade fram de 100 främsta entreprenörerna i Sverige genom tiderna placerade de den vallonske affärsmannens 1600-talsskägg först på plats 27 (mellan bilderna av grundarna av Polarbröd och Gunilla von Platen som startat Xzakt Kundrelation). Nu är kanske SvD:s läsare dåliga på svensk historia, tänker du. Det kan vara precis tvärtom. För den som läser på ordentligt upptäcker andra sidor av denne mångsysslare. I hans business ingick också storskalig vapenproduktion och finansiering av attacker och sjöslag. Krigsspekulerandet är dock småpotatis jämfört med hans, moraliskt sett, mest ödesdigra projekt: startandet av en svensk slavhandel över atlanten.

När skeppet St. Jacob levererade sin värdefulla last till Göteborg 1647 visade den då svenskadlade De Geer nämligen att även svenska företag kunde göra vinst på slavar. Människorna hade han köpt i Västafrika för nordeuropeiska produkter som tyger, knivar, brännvin, järn och koppar. Drottning Kristina blev entusiastisk över konceptet. Slavarna både köptes och såldes under resan och resulterade i att guld, elefantbetar och framför allt socker nådde Sverige. Hon backade upp De Geer och kronan ställde sig bakom det ”Svenska Afrikakompaniet” där Louis De Geer investerade nära 90 procent av kapitalet, motsvarande 43 miljoner kr i dagens köpkraft.

Efter initiativtagarens död 1652 utvecklade den svenska staten slavaffärerna, som ändå förblev relativt små. De skakiga siffrorna pekar på att uppskattningsvis 1000 slavar hann fraktas under svenskt flagg innan organisationen slogs sönder 1658 på grund av att en nyckelperson i företaget gick över till danskarna. Till antalet var alltså slavarna ungefär lika många som de vallonska elitarbetare som kom till Sverige. Om Louis De Geer hade hållit sig borta från slaveriet hade statyerna och hyllningarna i dagens Sverige förmodligen varit betydligt vanligare.

En version av denna text är tidigare publicerad i Gävles morgontidning Arbetarbladet 13 augusti 2014, läs den här: http://www.arbetarbladet.se/kultur/louis-de-geers-morka-hemlighet

Här är en text om Carl Johan de Geers möte med sin anfaders mörkare del av sin historia.
http://www.unt.se/asikt/ledare/slavhandeln-lyfte-sverige-3402475.aspx

De Besche la grunden för de Geers svenska försvarsimperium

Det var inte helt av egen maskin som Louis de Geer fick idén till att börja sälja kanoner i större skala från Sverige till det krigsintensiva Europa. I stället var det Willem de Besche, som likt de Geer var född i Liège, som först hade arbetat upp ett ansenligt kontaktnät och påbörjat industriell tillverkning i Sverige.

Bland annat hade han bjudits in 1595 av hertig Karl till Sörmland där han raskt byggde upp en produktion av metalltråd och plåt. Enligt Populär Historia införde han en ny teknik för att pressa plåtar till harnesk och han utvecklade även tillverkningen av lätta järnkanoner.

Genom sin handel kom han i kontakt med den yngre de Geer som sedan 1615 var verksam i Amsterdam. Och redan under Louis De Geers första år i Amsterdam började de bägge nederländska affärsmännen diskutera hur affären i Sverige skulle kunna utvecklas.

"De Geer hade kapitalet och visionerna, medan de Besche satt inne med lokalkännedom och teknisk kunskap", skriver Populär Historia.

1616 fick de Besche arrendera en del av Finspångsverken och snart fick man ensamrätt på tillverkningen av gjutna järnkanoner. De Besche och de Geer, som tog över hela försvarsproduktionen kring år 1627, låg bakom att Sverige kunde gå in i 30-åriga kriget med uppbackning från en av Europas främsta vapenindustrier.

Louis de Geer blev den ledande försvarsindustrimannen i riket. Denna vapenindustri blomstrade under andra hälften av 1600-talet, då i händerna på de Geers ättlingar och andra nederländska handelsmän.

Källor:Armémuseum, Populär Historia 2013, Svensk uppslagsbok. Malmö 1931. (genom Wikipedia)

Vasa och tyskarna la grunden för den kommande vallonindustrin

I en artikel i Populär Historia har skribenten tagit fasta på en rad milstolpar i den svenska vapenexportens historia, där ju vallonerna har haft ett stort inflytande. Men det började en tid före valloninvandringen. Gustav Vasa hade tröttnat på att Sverige var beroende av vapenimport, och ville därför starta en svensk vapenindustri. Han började med att införa Arboga faktori 1551 för tillverkning av bland annat klingor och rustningar.

Enligt författaren är detta vid sidan av bergsbruket starten för den svenska industrin. (och alltså inte en uppfinning av Louis de Geer, som ibland påstås).
1560 anlades Guldsmedshyttan i Västmanland där den första organiserade tillverkningen av kanoner och kanonkulor startade.

Ungefär samtidigt inbjöds tysken Gilius Packet för att börja gjuta kanoner på Norrmalm Stockholm. En annan tysk inbjöds av den blivande Karl IX. Bastian Heissler började driva ett svavelbruk i Dylta norr om Örebro. Bruket tillverkade vitriol, svavel, alun och rödfärg, och svavlet användes framför allt av landets krutbruk.

Efter denna start var manegen krattad för de två Liège-födda entreprenörerna Willem de Besche och Louis de Geer. Mer om det i nästa inlägg.

Nederländska och andra språk i den svenska 1600-talsriksdagen

    Adelsmannen snackade
holländska i riksdagen 

Vad pratade den nederländske vallonen Louis De Geer för språk i Sverige?

Den 16 oktober 1644 röstade adelsståndet i frågan om adelns kostnader

för rusttjänsten, det vill säga kostnader för att förse armén med resurser.  

Louis de Geer, som hade adlats 1641 av den svenska regeringen, var där. 
Han tog till orda på nederländska:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden

Vermuegen.

Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt

Lehnung.

Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.

Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten

muss.

Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.

Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.

Class Plantting samma meening.

And. Swensche samma manier.

Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening …

(Riksdagsprotokoll, 1904:295f.)

I riksdagsförhandlingarna var det accepterat att ledamöterna talade

det språk som för dem kändes naturligt, skriver uppsalaprofessor Bo Andersson i sin uppsats ”Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige.

Det kunde vara svenska, tyska eller nederländska och riksdagsledamöterna räknade uppenbarligen med att bli förstådda på sitt eget språk. Tyskaprofessorn tillägger dock att detta mest verkade gälla de nyintroducerade adelsmännen som ofta kom utifrån.

På Bo Anderssons hemsida kan du läsa mer om mångspråkigheten och främst tyskan i Sveriges historia, genom att klicka på en länk till uppsatsen.

Ekonomisk motsättningar mellan arbetare och brukspatroner, del 3

År 1647. Ett bruk i närheten av Norrköpings mässingsbruk började locka arbetarna med högre löner. Några av arbetarna lämnade då mässingsbruket, medan andra stannade och begärde högre löner.

Yrkesgruppen ”tråddragarna” kom då överens om att strejka. Arbetsledarna försökte då stoppa konflikten och vädjade: tänk på er arbetsgivare Louis de Geers generositet. "Han har ju räddat er från 30-åriga krigets elände i Tyskland". Det var nämligen i huvudsak tyska arbetare som var oroliga.  Arbetarna kontrade och begärde att få sina pass för att resa iväg.

Det fick de inte.

Här skulle historien kunnat sluta som ett tidigt och tydligt exempel på utnyttjande av arbetskraftsinvandrare.  Men de Geer reste till staden och beslutade om att höja lönerna, han avskrev skulder och förbättrade till och med villkoren för de fattiga och arbetsodugliga. Arbetsfreden återställdes. En del arbetare skrev då ett tackbrev där de bedyrade att de ville tjäna honom och ingen annan.

De Geer var nu inget helgon. Han hade om inte en järnhand i en silkesvante så i alla fall en tydlig, målmedveten och väldigt affärsmässig näve .

För efter detta ingripande tog han fram ett förslag där arbetsgivarna skulle komma överens om att de inte skulle anlita någon arbetare som olovligen lämnat sin tidigare tjänst, som alltså inte fått arbetsgivarens samtycke. 

De som hade avskedats på grund av ”uppenbar olydnad” eller ”obilliga lönepretentioner” skulle inte heller få anställning. Vad han eftersträvade var alltså att svartlista arbetare som inte fogade sig.

Om det inte var för följande tillägg kring tvistelösning skulle de Geer framstå som mycket rå i sin attityd.

Ungefär så här skrev han, enligt författaren Karl Kilbom:

”Vid tvister skulle saken undersökas av och dömas av två opartiska mästare på det att arbetaren icke måtte oberörigt?,(Kilboms frågetecken), behandlas som en slav utan tillgodo njuta sin på skäl grundade frihet”.

(Källa: Karl Kilboms bok om valloner)

Del 2. Läs om en våldsam incident vid Norrköpings mässingsbruk 1636

Del 1. Läs om Welam de Besches våldsamma anklagelser i domstol om lata valloner

Agenter värvade valloner till Sverige

Louis de Geer

Köpmannen och mångsysslaren Louis de Geer var en av dem som agerade som en spindel i nätet i den svenska kronans strävan efter att locka hit arbetskraftsinvandrare på 1600-talet. Han lät sina mest betrodda män, ofta släktingar, åka till Sedan och Liège för att värva stora grupper av arbetare som skulle passa på bruken i Sverige. Enligt Gunnar Wetterberg skedde detta genom att agenterna utsåg en ”Capiten”, (som jag tror ska tolkas som chef eller verkmästare i dagligt tal). 

Denna huvudansvarige fick ansvaret för att sätta samman en större grupp av olika kompetenser.  Bland de vanliga yrkena som agenterna och deras anförtrodda letade efter, eller fick på köpet, fanns förutom de välkända stångjärnssmederna även till exempel:

• Hovslagare
• Kolare
• Smältare
• Masugnsarbetare
• Plåtsmeder 
• Kanongjutare
• Hjulmakare

Sveriges boomande 1600-talsekonomi och valloninvandringen

Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en god ekonomi.  Ja, en ny ekonomi. Det blev smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i ”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en katalysator för denna nya ekonomi.

En tid efter att danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl skattehöjning.

Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.

De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör.  Järnexporten växte också och Sverige blev även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.

Statens primära intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar, tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av billig arbetskraft.  Lindqvist liknar Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till välfärd och konsumtion). 

Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).

För att se till att järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche. Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.  Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.

Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige

Vallonernas religiösa undantag - en tidig satsning uppifrån på mångkultur?

Till de invandrade vallonernas stora lycka hade vallonerna fått ett undantag från den religiösa likriktningen i Sverige. Det förbud mot andra religioner än den lutherska som då rådde i Sverige skulle inte gälla arbetskraftinvandrarna från Liège. Präster och kalvinistiska lärare tilläts immigrera så att vallonerna skulle kunna fortsätta att tro på sitt sätt. Den svenska staten tillät Louis De Geer, som styrde upp den största delen av invandringen, och de andra vallonska entreprenörerna att bygga upp små vallonska samhällen i Uppland och Östergötland.

   De Geer försökte också påverka Sverige politiskt mot en mer tillåtande attityd. Han vill påverka dem som förespråkade en luthersk renlärighet till att bli mer protestantiskt liberala. Till en början såg det ut att gå bra. Men det svenska prästerskapets motstånd skulle bli för starkt. Läs om detta här.

Källor: Wetterberg, Sunshine

Vallon nummer 1 satsade på integration

Louis De Geer lyckades vrida den svenska stormakten mot en lukrativ export och en industriskalig järnproduktion.  När han hade lyckats med det försökte han påverka Sverige i religiösa frågor.

   När De Geer blev äldre började han nämligen bry sig om de mjuka frågorna, vilket framgår av hans brev. Precis som många av de landsmän han rekryterat till Sverige var han kalvinist, och han verkar ha blivit mer och mer engagerad med åren. Han donerade pengar åt trosfränder i trångomål i bland annat Tyskland och Nederländerna. Han köpte upp kalvinistisk litteratur som spreds i Frankrike. 

  I Sverige behövde han inte syssla med sådana handfasta stöd. De första generationerna valloner hade nämligen fått ett undantag från den religiösa likriktningen och det förbud mot andra religioner än den lutherska som då rådde. Präster och kalvinistiska lärare tilläts immigrera så att de vallonska samhällena skulle kunna fortsätta att tro på sitt sätt.

Fundamentalism eller öppenhet?

   Problemet för dem som ville ha någon form av religionsfrihet i Sverige var långsiktigt politisk. De Geer ville påverka den maktkamp som fanns mellan dem som förespråkade en luthersk renlärighet, och de som var mer protestantiskt liberala.

  Han försökte precis som många äldre invandrare i dag åstadkomma en kompromiss av gamla och nya vanor och traditioner. Hans utmaning var att få de två protestantiska grenarna Kalvinism, och svenskarnas Lutheranism, att närma sig varandra. Och eftersom han var en av rikets mest rika invandrare, och mest förmögna personer över huvud taget, kunde han sätta tyngd bakom sin strävan. Han tog kontakt med en rad andliga auktoriteter, bland annat prästen John Durie, som han bjöd in till i Sverige 1636. Han hoppades att denne respekterade intellektuelle skulle kunna förmå den svenska makteliten att ta intryck inför valet av ny ärkebiskop.

Kalvinismen slog rot i andra länder

   Men han gick bet. Svenskarna höll fast vid det ställningstagande man gjort vid synoden i Uppsala 1593 – Sverige skulle tillämpa den lutherska läran och ingen annan.

De Geer fick nöja sig med att under sin livstid konstatera att kalvinismen med större framgång spridit sig till Frankrike, Nederländerna, delar av Tyskland, Böhmen, Ungern, Polen, England, Skottland och USA.

Källor:  Wikipedia, Wetterberg, Sunshine

Louis de Geer - Vallon nr 1

Louis De Geer

Louis De Geer – Vallon nr 1.  

Louis De Geer var när han dog 1652 den mest förmögna personen i Sverige. Även om han aldrig lärde sig svenska gick han till historien som en av de mest dynamiska affärsmännen i det svenska näringslivet på 1600-talet. Han var en ledande företrädare för den tidens internationella kapital och fick därmed en nära relation till den svenska regeringen.

   Han hade sin bas i Nederländerna, men hans verksamhet fanns i till exempel Norrköping, Lissabon, Finspång, Stockholm, London, på bruken i Uppland och i Sevilla.

   Men var han då Vallon? Han kom ju från Holland? Ja, han kom från Nederländerna, eller generalstaterna som de kallades då, men var född i stadsstaten/furstendömet Liège i nuvarande Belgien i en vallonsk familj. 

Emigrerade först till Nederländerna

Familjen flyttade då han var ungefär 10 år gammal till Dordrecht i Holland, troligen för att det fanns godare möjligheter till affärer där. På den här tiden flyttade mängder av människor till Holland, inte minst Amsterdam. Staden var ett sorts nav i den tidiga koloniala ekonomin dit människor från England, Tyskland, Spanien, Portugal och även Skandinavien sökte sig för att bättra på sin ekonomi.

   Vissa av Amsterdams finansiella och kommersiella entreprenörer begav sig till sina kunders länder för att bättre kunna styra över sina affärer där. Genom ingifta släktingar som var verksamma på den svenska marknaden drogs De Geers företag mot Sverige och in i vapenhandeln, en syssla som var en av samtidens mest lukrativa branscher, som Gunnar Wetterberg skriver i sin bok ”Levande 1600-tal”.

Värvade valloner

Han började värva valloner till Sverige åt de andra entreprenörerna, men tanken väcktes tidigt hos honom att han själv skulle starta verksamhet i norden. Efter ett tag var han den mest framgångsrike av de nederländska bruksägarna i Sverige.

   Även om han var holländare och svensk så var han också vallon, en identitet som kom till starkast uttryck i vurmen för kalvinismen – vallonernas religion.

Källor: Amsterdams stadsmuseum, Wetterberg – levande 1600-tal. Vallonerna – järnets människor. (antologi) 

Wikipedia har en ganska fullödig beskrivning av hans liv här.