Relationerna mellan de vallonska arbetsgivarna och de vallonska arbetarna i 1600-talets Sverige var långt ifrån alltid harmoniska. I ett brev daterat 1627 protesterar Welam de Besche mot att
några arbetare som återvänt till hemlandet och Sedan-området skulle ha rätt
till resterande avlöning. De hade ju bara jobbat nio månader och inte ett helt
år, anmärker han.
De Besche klagade på en rad saker: vissa arbetare hade på grund av vårdslöshet
och dryckenskap förstört redskap och ugnar, andra hade ljugit om att de var
duktiga på vallonsmide och några hade smidit odugligt järn. Karl Kilbom antar i sin bok Vallonerna att
brevet syftar på arbetare anställda i Finspång.
Några år senare
klagade Mathias de Geer på arbetare från Österby. Troligen kom de från Liège
och en del var enligt de Geer lata och odugliga, och andra ”intalade sina kamrater
uppstudsighet”. Ett par hade rymt utan att reda ut ”sina mellanhavanden ”. En hel familj fick avsked för att dottern
hade misskött sig
Vad breven visar var att det förekom motsättningar här som i
andra affärsverksamheter. Det är också precis som i dagens arbetsrättsliga tvister
svårt att veta hur mycket som är sant. Tunga omständigheter talar för att det inte
var solklart välgrundade anklagelser. En del av dessa tvister togs nämligen upp
i domstolar i Sedan och Liège och domarna föll till arbetarnas favör. I något
fall gick de Geer till högre rätt i Köln, skriver Kilbom. Men det blev förlust även där. Så anklagelserna
från herremännen kanske kan ses som överdrivna inlägg i en förhandling.
En viktig iakttagelse
som Kilbom gör utifrån breven var att dessa valloner inte gärna kunde ha flytt.
De åkte inte bara hem till sina hemländer en relativt kort tid efter att de
anlänt till Sverige, utan de vågade dessutom processa i domstol i hemlandet (där
de dessutom vann). På 50-talet levde tydligen fortfarande bilden av att vallonerna
flydde från religiöst förtryck. Därför var det för Kilbom viktigt att markera
mot den tidigare ståndpunkten om att bakgrunden till Sverigeflytten var religiös.
