Många av oss är valloner, och alla är tyskar?

Det finns förbluffande många vallonättlingar i Sverige. Antalet släktingar till den relativt lilla skara valloner som invandrade på 1600-talet uppgår enligt en uppskattning till 1 miljon. Det är kanske inte så konstigt att det i många familjer finns historier om vallonskt påbrå.

Men varför finns det inte en levande muntlig och skriftlig tradition kring tyskättlingar? Betydligt större invandring har skett från Tyskland, än från Vallonien och norra Frankrike. Ändå pratas det knappt någonting om tyskättlingar.

Tyskar har ju ständigt invandrat till Sverige, i princip så länge Sverige har funnits. Det har dessutom i regel rört sig om stora skaror av tyskar, (utom under 1800-talet, då fattig-Sverige präglades av utvandring). Några exempel:

• 1200-talet: Betydande tysk invandring på grund av att det tyska handelsförbundet Hansan dominerade handeln i norra Europa. Till exempel till Visby, Kalmar, Västerås och Stockholm (som från början var tvåspråkigt).
• 1300-talet: Stadslagen reglerade att de som styrde städer ”skola vara sex i allt, tre svenska och tre tyska”.
• 1400-talet: En tredjedel av de som betalade skatt i Stockholm vid mitten av seklet var tyskar.
• 1500-talet: Tyska bergsmän utvecklade bergsbruket. Även hantverkare flyttade hit
• 1600-talet: Många högre officerare förlagda på svensk mark var tyskar, och många tyskar sökte sig till Göteborg under 1620-talets oroligheter i norra Tyskland. Tyska smeder och vapenexperter anlände till flera bruk. Det var snarare tyska än svenska som var det samlande språket i Sverige.
• 1700-talet: Tyska entreprenörer, handelsmän och specialister, till exempel glasblåsare, fortsatte att komma till Sverige.

Även om jag inte hittat någon matematisk kartläggning är det uppenbart att de invandrade tyskarna är mångdubbelt fler än vallonerna, som ju under den berömda valloninvandringsepoken uppgick till 1000 personer och deras familjer.

Här har jag några teorier om varför.

Källor: Svanberg & Tydén, Johnson

http://intressant.se/intressant

Vallon nummer 1 satsade på integration

Louis De Geer lyckades vrida den svenska stormakten mot en lukrativ export och en industriskalig järnproduktion.  När han hade lyckats med det försökte han påverka Sverige i religiösa frågor.

   När De Geer blev äldre började han nämligen bry sig om de mjuka frågorna, vilket framgår av hans brev. Precis som många av de landsmän han rekryterat till Sverige var han kalvinist, och han verkar ha blivit mer och mer engagerad med åren. Han donerade pengar åt trosfränder i trångomål i bland annat Tyskland och Nederländerna. Han köpte upp kalvinistisk litteratur som spreds i Frankrike. 

  I Sverige behövde han inte syssla med sådana handfasta stöd. De första generationerna valloner hade nämligen fått ett undantag från den religiösa likriktningen och det förbud mot andra religioner än den lutherska som då rådde. Präster och kalvinistiska lärare tilläts immigrera så att de vallonska samhällena skulle kunna fortsätta att tro på sitt sätt.

Fundamentalism eller öppenhet?

   Problemet för dem som ville ha någon form av religionsfrihet i Sverige var långsiktigt politisk. De Geer ville påverka den maktkamp som fanns mellan dem som förespråkade en luthersk renlärighet, och de som var mer protestantiskt liberala.

  Han försökte precis som många äldre invandrare i dag åstadkomma en kompromiss av gamla och nya vanor och traditioner. Hans utmaning var att få de två protestantiska grenarna Kalvinism, och svenskarnas Lutheranism, att närma sig varandra. Och eftersom han var en av rikets mest rika invandrare, och mest förmögna personer över huvud taget, kunde han sätta tyngd bakom sin strävan. Han tog kontakt med en rad andliga auktoriteter, bland annat prästen John Durie, som han bjöd in till i Sverige 1636. Han hoppades att denne respekterade intellektuelle skulle kunna förmå den svenska makteliten att ta intryck inför valet av ny ärkebiskop.

Kalvinismen slog rot i andra länder

   Men han gick bet. Svenskarna höll fast vid det ställningstagande man gjort vid synoden i Uppsala 1593 – Sverige skulle tillämpa den lutherska läran och ingen annan.

De Geer fick nöja sig med att under sin livstid konstatera att kalvinismen med större framgång spridit sig till Frankrike, Nederländerna, delar av Tyskland, Böhmen, Ungern, Polen, England, Skottland och USA.

Källor:  Wikipedia, Wetterberg, Sunshine