På besök i vallonsmedjan på Österby bruk

Ingången till vallonsmedjan i Österby Bruk

I helgen var jag på guidad tur i Österby Bruk (igen, jag var där för 15 år sedan).

Vallonsmedjan där är unik i sitt slag eftersom den nästan ser ut som den gjorde för 300 år sedan. 



Vallonsmedjan stängdes först 1906, efter att ha producerat stångjärn i drygt 300 år.

Några av de intressantaste informationsbitarna som vår guide bidrog med under den cirka 1,5 timmar långa guidade turen:

• De kalvinistiska prästerna som immigrerade för att ta hand om det religiösa för invandrarna fick en hel del tid över, och det var alltså därför de fungerade som lärare för barnen (det fanns alltså en sorts allmän skola på bruken redan på 1600-talet).
• Ståmilan - en sorts koltillverkning - var en vallonsk innovation.
• Dyrt Järn. Vissa år kostade vallonjärnet mer än guld på världsmarknaden.
• Lönen betalades delvis i natura: ved, sill, men också pengar. Det betydde oftast en kredit i brukets affär (oklart dock vilket århundrade guiden talade om här).

Här kan du se hur Herrgårdstiftelsen Österby Bruk själva sammanfattar historien:

Vallonsmedjan Österby Bruk - Den korta versionen

 

Kolets enorma betydelse låg bakom att mängder med vallonska kolare invandrade till Sverige

Det kan verka besynnerligt att så många av de arbetskraftsinvandrande vallonerna var kolare. Kunde inte svenskar och tyskar på plats tillverka kol? Jo.

Kolmila anno 1900, Historieportalen

Immigrationen av kolare verkar i stället bero på två saker:

1: Att ta fram bränsle vid tillverkning av järn var mycket viktigt

2: Vallonerna hade en egen typ av kolmila

Att bruken krävde massor av kol blev tydligt när statsmakten på grund av kolbrist blev tvungen att utlokalisera allt mer av tillverkaningen utanför Bergslagen. Under 1600-talets stora järnexpansion räckte inte kolet till på de platser man hade placerat järnbruken. (Och det är en anledning till att vallonbruk även anlades på platser i Finland, som inte hade tillgång till den järnmalm som behövdes för vallonsmidet).

Kolarna hade en mycket stor betydelse. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. 

Även om kunskapen om hur man tog fram den förädlade järnprodukten stångjärn var vallonernas egentliga skäl till att invandra, talar vissa om att vallonernas speciella kolmila - den så kallade resmilan, också hör till dåtidens innovationer på svensk mark. Vissa menar att detta var en av vallonernas ”huvudinsatser” i Sverige. Andra menar dock att det är omtvistat om de var så överlägsna.

Här och här finns bilder på hur man i dag kan bygga en resmila.

Källor: Källa 1: Söderberg ”Sverige – en social och ekonomisk historia”. 2: Forsmark och vallonjärnet – antologi genom Hildebrand i ”Svenskt Järn under 2500 år”. 

Var vallonerna lyxinvandrare?

En person undslapp sig en tes: det går inte går att dra några paralleller med dagens invandring, eftersom vallonerna var en sorts lyxinvandrare. De var ju smeder. Precis som jag i början av min research föreställde hon sig kanske vallonen som en godmodig och finurlig vapen- och verktygssmed med en pipa i ena handen och en skön slägga i den andra.

Och visst hade de privilegier.

Ändå skaver ordet lyx. Det finns en rad orsaker till det.

• Majoriteten av vallonerna var inte smeder. Till exempel var kolarna (kolarbetare) och skogshuggarna fler.

• Att vara smed låter lyxigt, men innebar i de flesta fall att gå upp tidigt för att kånka, smälta och banka järnmalm dagen lång (för att få fram så kallat stångjärn).

• Arbetarna på järnbruken blev knutna till ägarna genom skuldberoende (I alla fall under slutet av 1600-talet kunde inte arbetarna lämna arbetsgivarna på grund av skuldberoende, annat än att bli friköpt av annan arbetsgivare eller genom att rymma från landet).

På det lyxiga kontot kan skrivas exklusiv religionsfrihet, utbildning för arbetarnas barn och förmodligen också en större trygghet eftersom produkten – stångjärn a la vallonsmide - var starkt efterfrågat. Sedan låter det ju förstås tjusigt, i alla fall för oss moderna svenskar, med alla dessa franska namn.

Uppdatering: 130906 Förutsatt att lönerna var högre än för inhemsk arbetskraft, och det finns saker som pekar på det, så ligger det något i att de hade det bättre ställt. Men å andra sidan, det finns arbetskraftsinvandrare som i dag har det bättre ställt än inhemsk arbetskraft i dag.

Källa: ”Skrivet i järn”, Nergård, Johnson