Vasa och tyskarna la grunden för den kommande vallonindustrin

I en artikel i Populär Historia har skribenten tagit fasta på en rad milstolpar i den svenska vapenexportens historia, där ju vallonerna har haft ett stort inflytande. Men det började en tid före valloninvandringen. Gustav Vasa hade tröttnat på att Sverige var beroende av vapenimport, och ville därför starta en svensk vapenindustri. Han började med att införa Arboga faktori 1551 för tillverkning av bland annat klingor och rustningar.

Enligt författaren är detta vid sidan av bergsbruket starten för den svenska industrin. (och alltså inte en uppfinning av Louis de Geer, som ibland påstås).
1560 anlades Guldsmedshyttan i Västmanland där den första organiserade tillverkningen av kanoner och kanonkulor startade.

Ungefär samtidigt inbjöds tysken Gilius Packet för att börja gjuta kanoner på Norrmalm Stockholm. En annan tysk inbjöds av den blivande Karl IX. Bastian Heissler började driva ett svavelbruk i Dylta norr om Örebro. Bruket tillverkade vitriol, svavel, alun och rödfärg, och svavlet användes framför allt av landets krutbruk.

Efter denna start var manegen krattad för de två Liège-födda entreprenörerna Willem de Besche och Louis de Geer. Mer om det i nästa inlägg.

Sveriges boomande 1600-talsekonomi och valloninvandringen

Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en god ekonomi.  Ja, en ny ekonomi. Det blev smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i ”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en katalysator för denna nya ekonomi.

En tid efter att danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl skattehöjning.

Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.

De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör.  Järnexporten växte också och Sverige blev även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.

Statens primära intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar, tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av billig arbetskraft.  Lindqvist liknar Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till välfärd och konsumtion). 

Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).

För att se till att järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche. Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.  Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.

Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige

Antalet vallonättlingar i Sverige ökar och ökar

Hur många är vallonättlingarna i Sverige? Hur många härstammar från hammarsmederna, kolarna, körarna, och vapentillverkarna som rekryterades från Europas mitt för knappt 400 år sedan?  

Svaret är: ingen vet. Svaret är också, intressant nog, att de blir fler och fler för varje uppskattning som går att finna under 1900-talet. De var ”cirka 30 000” i Svensk uppslagsbok 1936.  I Karl Kilboms bok om Vallonerna från 1958 ställer författaren frågan: ”Är uppgifterna om 40 000 – 60 000 riktiga?”

När författaren och vallonsläktsforskaren Kjell Lindblom gör en uppskattning i en artikel 2006 kommer han fram till ungefär 100 000, definierat på detta sätt:

”Man är vallonättling i snäv bemärkelse om man efter genomförd släktforskning på sin antavla har minst en av de till Sverige inkomna fransktalande vallonerna. I dag uppskattas omkring 100 000 svenskar vara ättlingar till de fransktalande vallonerna. Om också de tyska och holländska släkterna inkluderas växer antalet ättlingar till uppskattningsvis 200 000”.

Nu 1 miljon

Det här ger i och för sig utrymme för många fler än 100 000, eftersom det ser ut som om alla de som inte släktforskat och fått vallonträff räknas bort. Men någon annan siffra nämns inte.

Mycket talar för att dessa tidigare uppskattningar har varit alldeles för låga. I alla fall enligt

journalisten och släktforskaren Ulf Berggren. Han skrev i en kortare artikel i tidningen Populär Historia för några år sedan

”Sannolikt är nämligen antalet vallonättlingar i Sverige i storleksordningen 1 miljon. Tidigare har man uppskattat dem till betydligt färre, men dessa siffror har varit orealistiskt små. Då har man i första hand utgått från mängden invandrare och att de i vissa delar av landet länge gifte sig inom gruppen. Men majoriteten av valloner var mer eller mindre ensamma i sin trakt när de kom hit och eftersom de anlände tidigt på 1600-talet och snabbt började gifta sig med svenskar har de hunnit få ganska många ättlingar i dag”.

Och fler kan det bli...?

Och varför sluta med 1 miljon. Med en fet brasklapp om att jag varken är släktforskare eller matematiker kan jag tänka mig att de är betydligt fler än en miljon. Här räknar jag lite på det.