När
de cirka 2000 vallonerna sa adjö till vänner och släktingar i trakterna kring floden
Meuse, när de satte sig i vagnarna, när de klev på båtarna för sitt livs resa,
då hade de ett tydligt mål framför sig. Få svenskar vet i dag vilket detta mål var.
Även en historiskt nyfiken person gissar
ofta på att målet var att undgå krig, eller att få utöva sin religion fritt. Det
är inte så konstigt. Det som svenskar i regel kan om 1600-talet är att det var
ett århundrade präglat av blodiga religiösa krig.
Vallonerna var inte förföljda
Men kalvinisterna, till vilka vallonerna
hörde, var inte förföljda i sina hemtrakter. Däremot var trakterna kring Liège drabbade av
kriget. Produktionen av järn och vapen – vallonernas specialitet – hade
stoppats upp av krigens blockader.
Enligt forskaren Maj-Britt Nergård slogs järnhanteringen
i vissa av dessa trakter i spillror för att aldrig mer återhämta sig. Men den ”vallonska”
praxisen hade inte krossats. Affärsmännen flyttade men behöll sina europeiska
kontakter och nätverk. De hade upptäckt att deras affärssystem och tekniska
kunnande i form av en specialutbildad vallonsk yrkeskår, fungerade även i andra
länder med de nödvändiga förutsättningarna:
- skog
- järnmalm
- vattenkraft
Sverige var ett av dessa länder.
