Agenter värvade valloner till Sverige

Louis de Geer

Köpmannen och mångsysslaren Louis de Geer var en av dem som agerade som en spindel i nätet i den svenska kronans strävan efter att locka hit arbetskraftsinvandrare på 1600-talet. Han lät sina mest betrodda män, ofta släktingar, åka till Sedan och Liège för att värva stora grupper av arbetare som skulle passa på bruken i Sverige. Enligt Gunnar Wetterberg skedde detta genom att agenterna utsåg en ”Capiten”, (som jag tror ska tolkas som chef eller verkmästare i dagligt tal). 

Denna huvudansvarige fick ansvaret för att sätta samman en större grupp av olika kompetenser.  Bland de vanliga yrkena som agenterna och deras anförtrodda letade efter, eller fick på köpet, fanns förutom de välkända stångjärnssmederna även till exempel:

• Hovslagare
• Kolare
• Smältare
• Masugnsarbetare
• Plåtsmeder 
• Kanongjutare
• Hjulmakare

Kyrkan motsätter sig invandrare med fel tro på 1600-talet

Axel Oxenstierna styrde
och ställde på 1600-talet

På 1600-talet fanns det inte tillräckligt med folk för att besätta alla nymodigheter som det växande Sverige behövde för att fungera ekonomiskt och militärt. Rikskansler Axel Oxenstierna vidtog en rad åtgärder för att rekrytera utlänningar. Det handlade om att hitta välutbildade personer till de växande och allt mer komplexa statliga förvaltningarna. Han såg också till att värva folk till manufakturer, en sorts större verkstäder, och så klart officerare och soldater till det militära. När det gällde järnbruken var det både tyskar och valloner som anlitades på plats i sina hemtrakter, för att sedan flytta till Sverige.

Invandringen var inte oproblematisk, skriver Gunnar Wetterberg i ”Levande 1600-tal”. Dåtidens präster stod för överideologin framför andra vid denna tid. Kyrkan var lutherskt ortodox, och prästerna ville vid riksdagen 1611/1612 att kungen skulle lova att hålla folk av annan tro utanför Sveriges gränser. Kyrkan ville inte ha människor som var kristna på fel sätt.

Men kansler Oxenstierna avrådde. Han höll i och för sig med om att dem som blev ämbetshållare inom riket skulle vara av den rätta tron, men han var tydlig med att det för vanligt folk skulle råda religionsfrihet (inom vissa gränser, judar var icke välkomna). Detta ställningstagande var en av orsakerna till att vallonerna fick behålla sin religion – kalvinismen och i viss mån katolicismen – och att många också verkligen gjorde det i praktiken i flera generationer efter sin ankomst till Sverige.

Här kan du läsa om Axel Oxenstiernas liv.

Om en invandringens historia utan vallonepoken

När invandringshistorien till Sverige berättas brukar vallonerna få en framträdande plats. Men så är det inte alltid. En färsk tankeväckande kulturdebattsartikel av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt går igenom invandringen genom tiderna, även den till Sverige. Men detta utan att nämna vallonerna, ovanligt nog.Det har förmodligen med deras huvudtes att göra.

Så här skriver de bägge liberalerna:

Ibland har motstånd mot invandring haft att göra med friktion mellan grupper, men lika ofta har motviljan berott på att samhällen har haft andra problem, och utsett minoriteter och invandrare till syndabockar. De har hållits ansvariga för sjukdomar, naturkatastrofer, lågkonjunkturer och brottslighet, för det är alltid lätt att skylla på det främmande. Vi ser det i Europa i dag. När stater och banker slösar bort alla pengar reagerar många genom att angripa muslimer och judar.

Och i den svenska historien nämner de två relativt tidiga invandrargrupper, italienare och "österrikiska" galizier.

När italienarna kom i slutet av 1800-talet, många av dem gipsgjutare och gipsarbetare, fick de skällsordet "gipskatter", vilket blev det vanligaste uttrycket för invandrare tills "svartskalle" tog över. När det skånska jordbruket tog emot arbetare från Galizien, då en del av Österrike, såg den unga arbetarrörelsen "främmande inkräktare" och talade om "Sverige åt svenskarna".

Orsaken till att de inte nämner vallonerna är förmodligen den ganska så stora okunskapen som finns gällande denna invandringsepok. Det lär på grund av forsksningsläget i alla fall vara svårt att hämta exempel som stärker deras tänkvärda slutkläm:

Det som i varje epok försvårade denna process, som egentligen är så naturlig, var just misstankarna, motståndet och fientligheten. Det faktum att invandrarna i perioder vande sig vid att andra betraktade dem med fientliga blickar, att de diskriminerades, utmålades som hopplösa och inte fick arbeten. Det fick en del av dem att titta tillbaka med samma fientliga blickar och renodlade sin egen särart i opposition mot majoritetssamhället, vilket skapade en spiral av motsättningar.Det är ett skäl till att debatten om invandring inte bara är en debatt, vilken som helst. Vår attityd är självförstärkande. Om vi av rädsla för våra nya medborgare gör att de känner sig utanför skapar vi själva de spöken som vi är så rädda för.

Lasse Åberg, vallonerna och svenskarnas svarta hår

Lasse Åberg som Trazan

Lasse Åberg har svart hår. I varje fall hade han det innan det blev grått. Varför är det intressant? Jo, precis som med många andra svenskar med svart eller mörkt hår är Åbergs-släktens mörka hår förknippat med myter om forna tiders Sverige. Och även om Åberg inte är medveten om det är berättelsen en brygd kokad på sägner. Denna berättelse om de svarthåriga svenskarna har dessutom en mystisk bismak av rasbiologi från 1900-talets början.

Så här lät det i SVT:s kändissläktforskningsprogram tidigare i år:

Lasse Åberg står och meckar med en cykel i sitt garage. Han kommer från arbetarklass, berättar han. Från många led av smeder. Pappan var svarvare.

– Men jag bröt det när jag blev konstnär, säger han och ler åt TV-teamet som spelar in släktforskarprogrammet ”Vem tror du att du är?”.

Nu ska han med SVT:s hjälp ta reda på riktigt avlägsna släktingar, och det finns en förväntan om att hitta valloner. Den gamla arbetaröverklassen, som han uttrycker det.

Med lite tur och mycket skicklighet kommer man ofta till 1600-talet, säger släktforskningsexperten Ted Rosvall på landsarkivet i Uppsala till en förväntansfull Åberg. Den folkkäre mångsysslaren åker därefter till Venjan. Tillsammans med SVT:s inhyrda släktforskare hittar han en mästersmed på 1800-talet.

–”Du som är svarthårig måste ju ha vallonskt påbrå”, har jag ofta fått höra, även inom släkten, men det har ju aldrig blivit riktigt bekräftat. ”Ja, kanske det” har jag sagt, säger Lasse Åberg.

…

Det är ett litet samhälle i Kopparbergs  län som Åberg tar sig till, för att sedan cykla sig igenom till olika platser i de gamla smedbygderna.

– Man har ofta sagt om Venjansborna att de har turkblod i sig, men det har jag slagit dem ur hågen genom efterforskningar, säger en expert på smedsläkter som tituleras Leif.

– Men många här var ju mörkhåriga och hade mörka drag, de var smeder och hade ofta utländskt påbrå, kanske vallonskt, fortsätter Leif.

Smederna hade bott på Johannesholms bruk. Släktforskaren bläddrar och visar upp bilder inför en smått häpen Lasse Åberg.

– Tuffingar… många svarthåriga…Valloner?, undrar Åberg.

– Vi får se, svarar släktforskaren.

...

I Ockelbo-trakten hittar man så flera generationer kolare i Lasse Åbergs familj.

Efter mycket letande kommer man fram till en anfader, men hans namn klingar inte det minsta franskt. Han heter Mats Mattsson och har invandrat från Finland omkring år 1670.

– Jag hade aldrig kunnat tro att vi var skogsfinnar, konstaterar Lasse Åberg.

…

Ändå kanske det inte var så konstigt. Det var många finnar som kom till Ockelbo i slutet av 1500 –talet och framåt. Det fanns inte mindre än omkring 20 000 så kallade skogsfinnar i mitten av 1600-talet i Sverige, men endast uppskattningsvis max 4000 - 5000 valloner i första och andra generationen vid samma tidpunkt.

Maja Hagermans bok det rena landet

Å andra sidan är det så klart så att bara för att han på faderns sida inte härstammar från någon vallon i rakt nedstigande led, så utesluter inte det att han i andra led faktiskt gör det. Men det skulle å tredje sidan kunna vara från en ljushårig vallon. Det intressanta är att Åbergska familjens har kopplat sitt svarta hår till vallonerna, precis som många andra svenska familjer, och att denna koppling inte vilar på kunskap utan mer är en utväxt på en seglivad och mytologisk berättelse om ett urtida helblont Sverige. En berättelse som för inte så länge sedan backades upp politiskt av många inom etablissemanget.  Journalisten Maja Hagerman har försökt upplysa en bredare publik om fenomenet i boken ”Det rena landet”. Det tydligaste exemplet på detta tänkande var grundandet av det rasbiologiskt forskningsinstitutet 1921 som både vänstern och höger stödde . (Även om Hagerman inte kommer med egna rön sätter hon ett välbehövligt populärhistoriskt ljus på den mycket bräckliga grund som den tidiga ras-berättelsen om Sverige vilade på). 

Man behöver inte heller ha teorier om arkeologifynd av slavisk keramik i svensk mark för att förstå att Sverige inte har varit en rasren enklav. Som jag har skrivit om har det invandrat mängder med tyskar till Sverige i stort sett hela tiden, och tyskarna har ju knappast varit åtskilda, isolerade och ljushåriga.

Visst är det fantasieggande med berättelser om att valloner i släkten förklarar svenskarnas svarta hår, men på lite längre sikt är okunskapen sällan varken vacker eller konstruktiv.

Läs mer om skogsfinnarnaskolonisation.

Källa: SVT:s Vem tror du vad du är del 1 2012?, Nils Erik Villstrands Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

Även finska innovationer nådde medeltida Sverige

Det var inte bara vallonerna som under medeltiden bidrog till att innovationer etablerades i stor skala genom invandring. De så kallade skogsfinnarna flyttade från det svenska rikets östra del under slutet av 1500-talet och framåt i ungefär 100 år. Nils Erik Villstrand skriver i Norstedts Sveriges Historia:

”Deras hemliga vapen var tuvrågen. Som namnet säger blev varje korn som såddes och grodde till en tuva med flera strån och sädesax. Tuvrågen måste därför sås glest. Med hjälp av tuvrågen öppnades en ny ekologisk nisch. Det blev möjligt att svedja och odla spannmål i granskog, eftersom den här typen av råg kunde tillgodogöra sig näringsämnen ur aska av barrträd”.

Även här handlade det om en sorts kolonisation. Finnbygdsområden uppstod från Tiveden i söder till den svenska lappmarken i norr och från Gästrikland i öster in i Norge i väster.  Inte mindre än 20 000 skogsfinnar levde i Sverige i mitten av 1600-talet. Denna kolonisation stöddes av staten eftersom den gav nya skattebetalare. Men en ny ekonomi och nya innovationer som delvis berörde en ny kolonisation, den vallonska, skulle sätta press på finnarnas produktionsvanor. Ur Sveriges Historia:

”På sikt kom dock det storskaliga svedjebruk som savolaxarna och deras ättlingar ägnade sig åt på kollisionskurs med kronans intresse av att slå vakt om tillgången på träkol till den expanderande metallframställningen. I 1647 års skogsordning var attityden till skogsfinnarna mycket restriktiv. Alla som fortsatte med sitt svedjebruk i områden med bergsbruk och vägrade börja odla upp åker eller kola till bruken skulle tvingas lämna sina torp”.

Men nybyggarna höll i praktiken fast vid sin nisch, en del flyttade till avlägsna trakter så att de fick leva i fred.

Källa: Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

De vanligaste vallonnamnen i Sverige i dag

En relativt stor grupp i Sverige har namn som härör från valloninvandrarna. Även om de bara var drygt 2000 personer som stannade är antalet som bär namnen många i dag. Det finns hundratals vallonnamn i Sverige i dag. Men vilka är de vanligaste vallonnamnen i dag? Vilket är det vanligaste vallonnamnet?

Svar: Det vanligaste typiska vallonnamnet i dag är Gauffin. 623 bär namnet med den stavningen. En topp fem lista ser vad jag kan bedöma ut så här:

Gauffin	623
Hübinette	521
Birath	482
Gille	480
Bonnevier	479

Ur listan har exkluderats de vallonnamn som är vanliga i andra länder, eftersom man kan tänka sig att en stor del av bärarna härrör därifrån. Det finns ganska många Collin (även engelskt och vanligt i Frankrike), Tillman (tyskt, svenskt, amerikanskt mm.) och Toll (även tysk-baltiskt).

Källa: SCB:s namndatabas, namn registrerade 31 dec 2011, ej dubbelnamn.

Läs en mer fullständig lista över vanliga vallonnamn.

Du kan läsa mer om de vanliga och ovanliga vallonnamnen hos föreningen Sällskapet Vallonättlingar,

De vanligaste svenska vallonnamnen, del 2

Vad hette vallonerna när de kom hit? Och finns spår av deras namn i Sverige i dag? Ja, det finns massor av svenskar med vallonnamn. Här är några av de vanligaste svenska vallonnamnen:

Några kända vallonsläkter och antalet namnbärare i dag
Collin		1401
Tillman		773
Allard		654
Hübinette		521
Pousette		482
Gille		480
Drougge		284
Anjou		277
Mineur		270
Douhan		264
De Geer		162
Pira		142
Dubois		125
Dandanell		79
marteleur		33
Chenon		25
de Besche		19
Carlier		7
Bonnivier		4
Baudeau		3

Faktum är att Gouffin egentligen tillhör den absoluta toppen, och egentligen är det vanligaste av de typiska vallonnamnen. Denna lista baserar sig dock bara på den ursprungliga stavningen enligt historikern Douhans lista. Värt att tänka på är också att några av de vanligaste namnen med största sannolikhet har kommit in också på andra sätt än via valloninvandringen, det gäller till exempel Collin, Allard och Tillman. En topplista på de mer typiska vallonnamnen finns här.

Länk: Topp 5 typiska vallonnamn

Förklaring till listan: Två efternamn i hop, till exempel Collin-Ek, får endast i undantagsfall förekomma i folkbokföringen. Därför räknas det första efternamnet i stället som mellannamn och sådana ingår inte i SCB:s namnsökningsregister. Det finns alltså fler namnbärare på respektive namn. I sökningen ingår personer som var folkbokförda 31 december 2011 utan dem med skyddad identitet. Från historikern Bernt Douhans namnlista på några kända vallonsläkter har jag tagit bort dem som får 0 träffar. Det handlar om Bovie, Giulliam, Gouffeng, Lemoin. Här finns dock träffar på snarlik stavning, en stor träff får man om man till exempel stavar Gilljam – 213 namnbärare. 
Källa namnen, Bernt Douhan i antologin "Sicken turk", antalet namn SCB.

Vallonernas inkomster - goda löner lockade invandrarna till bruken

Vallonerna som kom hit fick troligen bättre löner här än vad de hade i hemlandet. Dels är det logiskt. Varför skulle de annars emigrera? De var inte religiöst förföljda, och ingen tvingade dem till Uppland och Östergötland. Men Bernt Douhan, som försökt kartlägga löneförhållande, skriver i sin doktorsavhandling från 1985 att tillförlitliga data saknas. Dels finns inte uppgifter om löner i Nederländerna och Liège, och dessutom är lönerna i kontrakten beskrivna i utländska valutor (men det borde väl antagligen gå att räkna om, min anmärkning).

Ändå finns anekdotisk bevisning. Douhan skriver i en not att det förefaller troligt att lönerna var bättre (not 29 sid 41). I ett brev från Matthias de Geer i Österby Bruk till en vän, Nicolas de Nivarlet i Durbuy, skriver den utvandrade vallonen att "du får mycket god förtjänst".

Dessutom finns uppgifter om att de vallonska musköttillverkarna tjänade 25 % mer än per tillverkad musköt än vad den svenska arbetskraften fick ( 6 gulden jämfört med 4,5 för de svenska).

Det verkar alltså mycket rimligt att anta att vallonernas löner var goda.

Mörkhåriga valloner – Vallonarmé på Stureplan

Här kan man se hur diskussionen om ett vallonskt utseende i Sverige, 400 år efter vallonivandringen, lever och frodas. Hanna Fridén som skrivit pratar till och med om en speciell käktyp.

Vallonska käkar?

Läs programledarens inlägg ”Min vallonarmé” på hennes tidigare bloggen, finns en del bilder på mörkhåriga svenskar.

Vallonerna som politiska flyktingar – en myt?

Enligt Herman Lindqvist i "Den svenska historien" var det inte bara ekonomiska skäl som gjorde att vallonerna nappade på värvarnas erbjudande om jobb i Norden. Det fanns också en religiös bakgrund. Som reformerta kände de sig hotade, skriver författaren. Men flyktingtesen är starkt omtvistad, och enligt vissa forskare motbevisad.

I Lindqvist historieskrivning är vallonerna annars som de ofta ter sig vid ett middagssamtal med halvlärda människor: yrkesstolta och hemlighetsfulla gällande sina arbetsmetoder, ganska segregerade. De höll sig för sig själva. Långt in på 1800-talet kunde man därför peka ut typiska vallonättlingar vid bruken i Uppland. Lindqvist skriver ”de hade i allmänhet mörkt hår, bruna ögon och skilde sig på många sätt från sina vanliga svenska arbetskamrater” ( hur nu de kunde ha svenska arbetskamrater om de höll sig för sig själva går han inte in på).

Deras hem var annorlunda och de klädde sig mer elegant än svenskarna på helgerna och många familjer pratade franska i hemmet ännu 100 år efter invandringen, får läsaren veta.

Frågan är om det bara är vallonen som politisk flykting som är en myt i ”Historien om Sverige”?

Sveriges boomande 1600-talsekonomi och valloninvandringen

Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en god ekonomi.  Ja, en ny ekonomi. Det blev smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i ”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en katalysator för denna nya ekonomi.

En tid efter att danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl skattehöjning.

Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.

De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör.  Järnexporten växte också och Sverige blev även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.

Statens primära intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar, tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av billig arbetskraft.  Lindqvist liknar Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till välfärd och konsumtion). 

Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).

För att se till att järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche. Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.  Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.

Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige

När dominerade Hansan?

Tyskarna har ju varit ett idogt invandrande folk till Sverige. Och vad vi vet började det med Hansan. Men när började handelsförbundet Hansan? Dick Harrison nämner 1356 som ett viktigt årtal:

"På ett möte i Lübeck 1356 började enskilda hanseköpmän att agera inte bara som enskilda intressenter utan också som representanter för sina städer. Orsaken var behovet av större sammanhållning i svallvågorna efter digerdödens härjningar och den därav uppkomna, allt intensivare, kampen om makt och resurser i Östersjöområdet".

Men i själva verket hade Hansan dykt upp betydligt tidigare.

"När grundades då original-Hansan? Frågan är omöjlig att besvara eftersom det rörde sig om flera hansor (den för vårt vidkommande mest berömda hade sitt säte i Visby och framträdde under beteckningen ”Tyskarna som uppehåller sig på Gotland”), vilka successivt började samarbeta med varandra. Fastställda årtal för grundande av de olika föreningarna saknas, men flertalet forskare menar att begynnelsen är att söka i andra hälften av 1100-talet."

Läs Harrisons hela inlägg här.