Nederländska och andra språk i den svenska 1600-talsriksdagen

    Adelsmannen snackade
holländska i riksdagen 

Vad pratade den nederländske vallonen Louis De Geer för språk i Sverige?

Den 16 oktober 1644 röstade adelsståndet i frågan om adelns kostnader

för rusttjänsten, det vill säga kostnader för att förse armén med resurser.  

Louis de Geer, som hade adlats 1641 av den svenska regeringen, var där. 
Han tog till orda på nederländska:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden

Vermuegen.

Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt

Lehnung.

Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.

Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten

muss.

Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.

Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.

Class Plantting samma meening.

And. Swensche samma manier.

Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening …

(Riksdagsprotokoll, 1904:295f.)

I riksdagsförhandlingarna var det accepterat att ledamöterna talade

det språk som för dem kändes naturligt, skriver uppsalaprofessor Bo Andersson i sin uppsats ”Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige.

Det kunde vara svenska, tyska eller nederländska och riksdagsledamöterna räknade uppenbarligen med att bli förstådda på sitt eget språk. Tyskaprofessorn tillägger dock att detta mest verkade gälla de nyintroducerade adelsmännen som ofta kom utifrån.

På Bo Anderssons hemsida kan du läsa mer om mångspråkigheten och främst tyskan i Sveriges historia, genom att klicka på en länk till uppsatsen.

Der Spiegel rapporterar om ny utgrävning av massgrav från 30-åriga kriget

Vilka stred i det för svenskarna så bekanta slaget vid Lutzen 1632? Var de gamla eller unga, hungriga eller mätta? Vad åt de? Nu undersöks en av de blodigaste slagen under 30-åriga kriget, skriver Der Spiegel. Även om massgravar från 30-åriga kriget har undersökts förr, är denna insats speciell.

But the grave at Lützen is an especially systematic and successful investigation, and its scientific results promise to be comprehensive, even though the work is still in its infancy. The skull of "I9", for example, shows clear traces of a blow. A lead bullet is lodged in the pelvis of "I2" from a shot to the buttocks. A strontium isotope analysis will uncover whether it was a Saxon, Swede or Scotsman that had to suffer that particular misfortune.

Detta enorma krig skapade en rad förutsättningar för både valloninvandringen och den svenska ekonomin, och därmed också den svenska statens, expansion. Inte minst krävdes det massor av vapen och järn, något som den svenska staten och det internationella kapitalet insåg skulle kunna gynna Sverige.

Der Spiegel räknar upp en rad vapen som användes vid slaget, och en del av arméernas arsenaler var säkerligen tillverkade vid svenska bruk och verkstäder:

Not much is known about the battle's dead. Mercenaries from Scotland, England and Croatia fought next to Germans, Austrians and Swedes. They died from wounds inflicted by muskets, pistols, swords, knives and halberds, which are pole weapons with axe blades mounted on top. But who were these fighters? Were they spring chickens or old warhorses? Were they well-fed or emaciated? And where did they come from?

Artikeln om utgrävningen av 30-åriga krigets massgrav vid Lützen kan läsas här.

Ekonomisk motsättningar mellan arbetare och brukspatroner, del 3

År 1647. Ett bruk i närheten av Norrköpings mässingsbruk började locka arbetarna med högre löner. Några av arbetarna lämnade då mässingsbruket, medan andra stannade och begärde högre löner.

Yrkesgruppen ”tråddragarna” kom då överens om att strejka. Arbetsledarna försökte då stoppa konflikten och vädjade: tänk på er arbetsgivare Louis de Geers generositet. "Han har ju räddat er från 30-åriga krigets elände i Tyskland". Det var nämligen i huvudsak tyska arbetare som var oroliga.  Arbetarna kontrade och begärde att få sina pass för att resa iväg.

Det fick de inte.

Här skulle historien kunnat sluta som ett tidigt och tydligt exempel på utnyttjande av arbetskraftsinvandrare.  Men de Geer reste till staden och beslutade om att höja lönerna, han avskrev skulder och förbättrade till och med villkoren för de fattiga och arbetsodugliga. Arbetsfreden återställdes. En del arbetare skrev då ett tackbrev där de bedyrade att de ville tjäna honom och ingen annan.

De Geer var nu inget helgon. Han hade om inte en järnhand i en silkesvante så i alla fall en tydlig, målmedveten och väldigt affärsmässig näve .

För efter detta ingripande tog han fram ett förslag där arbetsgivarna skulle komma överens om att de inte skulle anlita någon arbetare som olovligen lämnat sin tidigare tjänst, som alltså inte fått arbetsgivarens samtycke. 

De som hade avskedats på grund av ”uppenbar olydnad” eller ”obilliga lönepretentioner” skulle inte heller få anställning. Vad han eftersträvade var alltså att svartlista arbetare som inte fogade sig.

Om det inte var för följande tillägg kring tvistelösning skulle de Geer framstå som mycket rå i sin attityd.

Ungefär så här skrev han, enligt författaren Karl Kilbom:

”Vid tvister skulle saken undersökas av och dömas av två opartiska mästare på det att arbetaren icke måtte oberörigt?,(Kilboms frågetecken), behandlas som en slav utan tillgodo njuta sin på skäl grundade frihet”.

(Källa: Karl Kilboms bok om valloner)

Del 2. Läs om en våldsam incident vid Norrköpings mässingsbruk 1636

Del 1. Läs om Welam de Besches våldsamma anklagelser i domstol om lata valloner

Ekonomiska motsättningar mellan valloner och brukspatroner, del 2

Norrköpings Mässingsbruk 1636

Holmentornet i Norrköping.
       Foto: Thuresson, Wikicommons

Följande våldsamma incident är skildrat i brev från affärsmannen och bruksägaren Louis de Geer till fältherren och myndighetsförvaltaren Jakob de la Gardie och presidenten i Göta hovrätt Johan Skytte. 

Norrköpingsbruket Holmen hade börjat tillverka mässing 1622 och ungefär samtidigt hade Louis de Geer blivit ägare till bruket. 14 år senare hade den lokala arbetsledningen beslutat om förändringar som i hög grad väckte arbetarnas missnöje. De började strejka och de hade tydligen ”svurit att slå ihjäl den förste som vågade lägga hand vid arbetet”. Det var de tyska arbetarna i Norrköping som först hade blivit förbannade, men snart hade oroligheterna även nått vallonerna i Finspång. De Geer begav sig dit för att diskutera med sina landsmän. 

De vallonska arbetarna var dock fast beslutna att göra gemensam sak med tyskarna. De Geer stannade kvar av någon anledning, och blev då utsatt för stenkastning.  En sten träffade honom i ena ögat utan att göra någon ”egentlig skada”.

(ursprungligen återgivet av Karl Kilbom, det är Kilbom som citerar. Frågan är vad som hände med strejkhotet? Det framgår inte riktigt av Kilboms bok, vad jag kan se.)

Vallonbruksägarna i konflikt med arbetarna, del 1

Relationerna mellan de vallonska arbetsgivarna och de vallonska arbetarna i 1600-talets Sverige var långt ifrån alltid harmoniska. I ett brev daterat 1627 protesterar Welam de Besche mot att några arbetare som återvänt till hemlandet och Sedan-området skulle ha rätt till resterande avlöning. De hade ju bara jobbat nio månader och inte ett helt år, anmärker han.

De Besche klagade på en rad saker: vissa arbetare hade på grund av vårdslöshet och dryckenskap förstört redskap och ugnar, andra hade ljugit om att de var duktiga på vallonsmide och några hade smidit odugligt järn.  Karl Kilbom antar i sin bok Vallonerna att brevet syftar på arbetare anställda i Finspång.

Några år senare klagade Mathias de Geer på arbetare från Österby. Troligen kom de från Liège och en del var enligt de Geer lata och odugliga, och andra ”intalade sina kamrater uppstudsighet”. Ett par hade rymt utan att reda ut ”sina mellanhavanden ”.  En hel familj fick avsked för att dottern hade misskött sig

Vad breven visar var att det förekom motsättningar här som i andra affärsverksamheter. Det är också precis som i dagens arbetsrättsliga tvister svårt att veta hur mycket som är sant.  Tunga omständigheter talar för att det inte var solklart välgrundade anklagelser. En del av dessa tvister togs nämligen upp i domstolar i Sedan och Liège och domarna föll till arbetarnas favör. I något fall gick de Geer till högre rätt i Köln, skriver Kilbom.  Men det blev förlust även där. Så anklagelserna från herremännen kanske kan ses som överdrivna inlägg i en förhandling.

En viktig iakttagelse som Kilbom gör utifrån breven var att dessa valloner inte gärna kunde ha flytt. De åkte inte bara hem till sina hemländer en relativt kort tid efter att de anlänt till Sverige, utan de vågade dessutom processa i domstol i hemlandet (där de dessutom vann). På 50-talet levde tydligen fortfarande bilden av att vallonerna flydde från religiöst förtryck. Därför var det för Kilbom viktigt att markera mot den tidigare ståndpunkten om att bakgrunden till Sverigeflytten var religiös.

Agenter värvade valloner till Sverige

Louis de Geer

Köpmannen och mångsysslaren Louis de Geer var en av dem som agerade som en spindel i nätet i den svenska kronans strävan efter att locka hit arbetskraftsinvandrare på 1600-talet. Han lät sina mest betrodda män, ofta släktingar, åka till Sedan och Liège för att värva stora grupper av arbetare som skulle passa på bruken i Sverige. Enligt Gunnar Wetterberg skedde detta genom att agenterna utsåg en ”Capiten”, (som jag tror ska tolkas som chef eller verkmästare i dagligt tal). 

Denna huvudansvarige fick ansvaret för att sätta samman en större grupp av olika kompetenser.  Bland de vanliga yrkena som agenterna och deras anförtrodda letade efter, eller fick på köpet, fanns förutom de välkända stångjärnssmederna även till exempel:

• Hovslagare
• Kolare
• Smältare
• Masugnsarbetare
• Plåtsmeder 
• Kanongjutare
• Hjulmakare

Kyrkan motsätter sig invandrare med fel tro på 1600-talet

Axel Oxenstierna styrde
och ställde på 1600-talet

På 1600-talet fanns det inte tillräckligt med folk för att besätta alla nymodigheter som det växande Sverige behövde för att fungera ekonomiskt och militärt. Rikskansler Axel Oxenstierna vidtog en rad åtgärder för att rekrytera utlänningar. Det handlade om att hitta välutbildade personer till de växande och allt mer komplexa statliga förvaltningarna. Han såg också till att värva folk till manufakturer, en sorts större verkstäder, och så klart officerare och soldater till det militära. När det gällde järnbruken var det både tyskar och valloner som anlitades på plats i sina hemtrakter, för att sedan flytta till Sverige.

Invandringen var inte oproblematisk, skriver Gunnar Wetterberg i ”Levande 1600-tal”. Dåtidens präster stod för överideologin framför andra vid denna tid. Kyrkan var lutherskt ortodox, och prästerna ville vid riksdagen 1611/1612 att kungen skulle lova att hålla folk av annan tro utanför Sveriges gränser. Kyrkan ville inte ha människor som var kristna på fel sätt.

Men kansler Oxenstierna avrådde. Han höll i och för sig med om att dem som blev ämbetshållare inom riket skulle vara av den rätta tron, men han var tydlig med att det för vanligt folk skulle råda religionsfrihet (inom vissa gränser, judar var icke välkomna). Detta ställningstagande var en av orsakerna till att vallonerna fick behålla sin religion – kalvinismen och i viss mån katolicismen – och att många också verkligen gjorde det i praktiken i flera generationer efter sin ankomst till Sverige.

Här kan du läsa om Axel Oxenstiernas liv.

Om en invandringens historia utan vallonepoken

När invandringshistorien till Sverige berättas brukar vallonerna få en framträdande plats. Men så är det inte alltid. En färsk tankeväckande kulturdebattsartikel av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt går igenom invandringen genom tiderna, även den till Sverige. Men detta utan att nämna vallonerna, ovanligt nog.Det har förmodligen med deras huvudtes att göra.

Så här skriver de bägge liberalerna:

Ibland har motstånd mot invandring haft att göra med friktion mellan grupper, men lika ofta har motviljan berott på att samhällen har haft andra problem, och utsett minoriteter och invandrare till syndabockar. De har hållits ansvariga för sjukdomar, naturkatastrofer, lågkonjunkturer och brottslighet, för det är alltid lätt att skylla på det främmande. Vi ser det i Europa i dag. När stater och banker slösar bort alla pengar reagerar många genom att angripa muslimer och judar.

Och i den svenska historien nämner de två relativt tidiga invandrargrupper, italienare och "österrikiska" galizier.

När italienarna kom i slutet av 1800-talet, många av dem gipsgjutare och gipsarbetare, fick de skällsordet "gipskatter", vilket blev det vanligaste uttrycket för invandrare tills "svartskalle" tog över. När det skånska jordbruket tog emot arbetare från Galizien, då en del av Österrike, såg den unga arbetarrörelsen "främmande inkräktare" och talade om "Sverige åt svenskarna".

Orsaken till att de inte nämner vallonerna är förmodligen den ganska så stora okunskapen som finns gällande denna invandringsepok. Det lär på grund av forsksningsläget i alla fall vara svårt att hämta exempel som stärker deras tänkvärda slutkläm:

Det som i varje epok försvårade denna process, som egentligen är så naturlig, var just misstankarna, motståndet och fientligheten. Det faktum att invandrarna i perioder vande sig vid att andra betraktade dem med fientliga blickar, att de diskriminerades, utmålades som hopplösa och inte fick arbeten. Det fick en del av dem att titta tillbaka med samma fientliga blickar och renodlade sin egen särart i opposition mot majoritetssamhället, vilket skapade en spiral av motsättningar.Det är ett skäl till att debatten om invandring inte bara är en debatt, vilken som helst. Vår attityd är självförstärkande. Om vi av rädsla för våra nya medborgare gör att de känner sig utanför skapar vi själva de spöken som vi är så rädda för.

Lasse Åberg, vallonerna och svenskarnas svarta hår

Lasse Åberg som Trazan

Lasse Åberg har svart hår. I varje fall hade han det innan det blev grått. Varför är det intressant? Jo, precis som med många andra svenskar med svart eller mörkt hår är Åbergs-släktens mörka hår förknippat med myter om forna tiders Sverige. Och även om Åberg inte är medveten om det är berättelsen en brygd kokad på sägner. Denna berättelse om de svarthåriga svenskarna har dessutom en mystisk bismak av rasbiologi från 1900-talets början.

Så här lät det i SVT:s kändissläktforskningsprogram tidigare i år:

Lasse Åberg står och meckar med en cykel i sitt garage. Han kommer från arbetarklass, berättar han. Från många led av smeder. Pappan var svarvare.

– Men jag bröt det när jag blev konstnär, säger han och ler åt TV-teamet som spelar in släktforskarprogrammet ”Vem tror du att du är?”.

Nu ska han med SVT:s hjälp ta reda på riktigt avlägsna släktingar, och det finns en förväntan om att hitta valloner. Den gamla arbetaröverklassen, som han uttrycker det.

Med lite tur och mycket skicklighet kommer man ofta till 1600-talet, säger släktforskningsexperten Ted Rosvall på landsarkivet i Uppsala till en förväntansfull Åberg. Den folkkäre mångsysslaren åker därefter till Venjan. Tillsammans med SVT:s inhyrda släktforskare hittar han en mästersmed på 1800-talet.

–”Du som är svarthårig måste ju ha vallonskt påbrå”, har jag ofta fått höra, även inom släkten, men det har ju aldrig blivit riktigt bekräftat. ”Ja, kanske det” har jag sagt, säger Lasse Åberg.

…

Det är ett litet samhälle i Kopparbergs  län som Åberg tar sig till, för att sedan cykla sig igenom till olika platser i de gamla smedbygderna.

– Man har ofta sagt om Venjansborna att de har turkblod i sig, men det har jag slagit dem ur hågen genom efterforskningar, säger en expert på smedsläkter som tituleras Leif.

– Men många här var ju mörkhåriga och hade mörka drag, de var smeder och hade ofta utländskt påbrå, kanske vallonskt, fortsätter Leif.

Smederna hade bott på Johannesholms bruk. Släktforskaren bläddrar och visar upp bilder inför en smått häpen Lasse Åberg.

– Tuffingar… många svarthåriga…Valloner?, undrar Åberg.

– Vi får se, svarar släktforskaren.

...

I Ockelbo-trakten hittar man så flera generationer kolare i Lasse Åbergs familj.

Efter mycket letande kommer man fram till en anfader, men hans namn klingar inte det minsta franskt. Han heter Mats Mattsson och har invandrat från Finland omkring år 1670.

– Jag hade aldrig kunnat tro att vi var skogsfinnar, konstaterar Lasse Åberg.

…

Ändå kanske det inte var så konstigt. Det var många finnar som kom till Ockelbo i slutet av 1500 –talet och framåt. Det fanns inte mindre än omkring 20 000 så kallade skogsfinnar i mitten av 1600-talet i Sverige, men endast uppskattningsvis max 4000 - 5000 valloner i första och andra generationen vid samma tidpunkt.

Maja Hagermans bok det rena landet

Å andra sidan är det så klart så att bara för att han på faderns sida inte härstammar från någon vallon i rakt nedstigande led, så utesluter inte det att han i andra led faktiskt gör det. Men det skulle å tredje sidan kunna vara från en ljushårig vallon. Det intressanta är att Åbergska familjens har kopplat sitt svarta hår till vallonerna, precis som många andra svenska familjer, och att denna koppling inte vilar på kunskap utan mer är en utväxt på en seglivad och mytologisk berättelse om ett urtida helblont Sverige. En berättelse som för inte så länge sedan backades upp politiskt av många inom etablissemanget.  Journalisten Maja Hagerman har försökt upplysa en bredare publik om fenomenet i boken ”Det rena landet”. Det tydligaste exemplet på detta tänkande var grundandet av det rasbiologiskt forskningsinstitutet 1921 som både vänstern och höger stödde . (Även om Hagerman inte kommer med egna rön sätter hon ett välbehövligt populärhistoriskt ljus på den mycket bräckliga grund som den tidiga ras-berättelsen om Sverige vilade på). 

Man behöver inte heller ha teorier om arkeologifynd av slavisk keramik i svensk mark för att förstå att Sverige inte har varit en rasren enklav. Som jag har skrivit om har det invandrat mängder med tyskar till Sverige i stort sett hela tiden, och tyskarna har ju knappast varit åtskilda, isolerade och ljushåriga.

Visst är det fantasieggande med berättelser om att valloner i släkten förklarar svenskarnas svarta hår, men på lite längre sikt är okunskapen sällan varken vacker eller konstruktiv.

Läs mer om skogsfinnarnaskolonisation.

Källa: SVT:s Vem tror du vad du är del 1 2012?, Nils Erik Villstrands Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

Även finska innovationer nådde medeltida Sverige

Det var inte bara vallonerna som under medeltiden bidrog till att innovationer etablerades i stor skala genom invandring. De så kallade skogsfinnarna flyttade från det svenska rikets östra del under slutet av 1500-talet och framåt i ungefär 100 år. Nils Erik Villstrand skriver i Norstedts Sveriges Historia:

”Deras hemliga vapen var tuvrågen. Som namnet säger blev varje korn som såddes och grodde till en tuva med flera strån och sädesax. Tuvrågen måste därför sås glest. Med hjälp av tuvrågen öppnades en ny ekologisk nisch. Det blev möjligt att svedja och odla spannmål i granskog, eftersom den här typen av råg kunde tillgodogöra sig näringsämnen ur aska av barrträd”.

Även här handlade det om en sorts kolonisation. Finnbygdsområden uppstod från Tiveden i söder till den svenska lappmarken i norr och från Gästrikland i öster in i Norge i väster.  Inte mindre än 20 000 skogsfinnar levde i Sverige i mitten av 1600-talet. Denna kolonisation stöddes av staten eftersom den gav nya skattebetalare. Men en ny ekonomi och nya innovationer som delvis berörde en ny kolonisation, den vallonska, skulle sätta press på finnarnas produktionsvanor. Ur Sveriges Historia:

”På sikt kom dock det storskaliga svedjebruk som savolaxarna och deras ättlingar ägnade sig åt på kollisionskurs med kronans intresse av att slå vakt om tillgången på träkol till den expanderande metallframställningen. I 1647 års skogsordning var attityden till skogsfinnarna mycket restriktiv. Alla som fortsatte med sitt svedjebruk i områden med bergsbruk och vägrade börja odla upp åker eller kola till bruken skulle tvingas lämna sina torp”.

Men nybyggarna höll i praktiken fast vid sin nisch, en del flyttade till avlägsna trakter så att de fick leva i fred.

Källa: Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

De vanligaste vallonnamnen i Sverige i dag

En relativt stor grupp i Sverige har namn som härör från valloninvandrarna. Även om de bara var drygt 2000 personer som stannade är antalet som bär namnen många i dag. Det finns hundratals vallonnamn i Sverige i dag. Men vilka är de vanligaste vallonnamnen i dag? Vilket är det vanligaste vallonnamnet?

Svar: Det vanligaste typiska vallonnamnet i dag är Gauffin. 623 bär namnet med den stavningen. En topp fem lista ser vad jag kan bedöma ut så här:

Gauffin	623
Hübinette	521
Birath	482
Gille	480
Bonnevier	479

Ur listan har exkluderats de vallonnamn som är vanliga i andra länder, eftersom man kan tänka sig att en stor del av bärarna härrör därifrån. Det finns ganska många Collin (även engelskt och vanligt i Frankrike), Tillman (tyskt, svenskt, amerikanskt mm.) och Toll (även tysk-baltiskt).

Källa: SCB:s namndatabas, namn registrerade 31 dec 2011, ej dubbelnamn.

Läs en mer fullständig lista över vanliga vallonnamn.

Du kan läsa mer om de vanliga och ovanliga vallonnamnen hos föreningen Sällskapet Vallonättlingar,

De vanligaste svenska vallonnamnen, del 2

Vad hette vallonerna när de kom hit? Och finns spår av deras namn i Sverige i dag? Ja, det finns massor av svenskar med vallonnamn. Här är några av de vanligaste svenska vallonnamnen:

Några kända vallonsläkter och antalet namnbärare i dag
Collin		1401
Tillman		773
Allard		654
Hübinette		521
Pousette		482
Gille		480
Drougge		284
Anjou		277
Mineur		270
Douhan		264
De Geer		162
Pira		142
Dubois		125
Dandanell		79
marteleur		33
Chenon		25
de Besche		19
Carlier		7
Bonnivier		4
Baudeau		3

Faktum är att Gouffin egentligen tillhör den absoluta toppen, och egentligen är det vanligaste av de typiska vallonnamnen. Denna lista baserar sig dock bara på den ursprungliga stavningen enligt historikern Douhans lista. Värt att tänka på är också att några av de vanligaste namnen med största sannolikhet har kommit in också på andra sätt än via valloninvandringen, det gäller till exempel Collin, Allard och Tillman. En topplista på de mer typiska vallonnamnen finns här.

Länk: Topp 5 typiska vallonnamn

Förklaring till listan: Två efternamn i hop, till exempel Collin-Ek, får endast i undantagsfall förekomma i folkbokföringen. Därför räknas det första efternamnet i stället som mellannamn och sådana ingår inte i SCB:s namnsökningsregister. Det finns alltså fler namnbärare på respektive namn. I sökningen ingår personer som var folkbokförda 31 december 2011 utan dem med skyddad identitet. Från historikern Bernt Douhans namnlista på några kända vallonsläkter har jag tagit bort dem som får 0 träffar. Det handlar om Bovie, Giulliam, Gouffeng, Lemoin. Här finns dock träffar på snarlik stavning, en stor träff får man om man till exempel stavar Gilljam – 213 namnbärare. 
Källa namnen, Bernt Douhan i antologin "Sicken turk", antalet namn SCB.