De Besche la grunden för de Geers svenska försvarsimperium

Det var inte helt av egen maskin som Louis de Geer fick idén till att börja sälja kanoner i större skala från Sverige till det krigsintensiva Europa. I stället var det Willem de Besche, som likt de Geer var född i Liège, som först hade arbetat upp ett ansenligt kontaktnät och påbörjat industriell tillverkning i Sverige.

Bland annat hade han bjudits in 1595 av hertig Karl till Sörmland där han raskt byggde upp en produktion av metalltråd och plåt. Enligt Populär Historia införde han en ny teknik för att pressa plåtar till harnesk och han utvecklade även tillverkningen av lätta järnkanoner.

Genom sin handel kom han i kontakt med den yngre de Geer som sedan 1615 var verksam i Amsterdam. Och redan under Louis De Geers första år i Amsterdam började de bägge nederländska affärsmännen diskutera hur affären i Sverige skulle kunna utvecklas.

"De Geer hade kapitalet och visionerna, medan de Besche satt inne med lokalkännedom och teknisk kunskap", skriver Populär Historia.

1616 fick de Besche arrendera en del av Finspångsverken och snart fick man ensamrätt på tillverkningen av gjutna järnkanoner. De Besche och de Geer, som tog över hela försvarsproduktionen kring år 1627, låg bakom att Sverige kunde gå in i 30-åriga kriget med uppbackning från en av Europas främsta vapenindustrier.

Louis de Geer blev den ledande försvarsindustrimannen i riket. Denna vapenindustri blomstrade under andra hälften av 1600-talet, då i händerna på de Geers ättlingar och andra nederländska handelsmän.

Källor:Armémuseum, Populär Historia 2013, Svensk uppslagsbok. Malmö 1931. (genom Wikipedia)

Vasa och tyskarna la grunden för den kommande vallonindustrin

I en artikel i Populär Historia har skribenten tagit fasta på en rad milstolpar i den svenska vapenexportens historia, där ju vallonerna har haft ett stort inflytande. Men det började en tid före valloninvandringen. Gustav Vasa hade tröttnat på att Sverige var beroende av vapenimport, och ville därför starta en svensk vapenindustri. Han började med att införa Arboga faktori 1551 för tillverkning av bland annat klingor och rustningar.

Enligt författaren är detta vid sidan av bergsbruket starten för den svenska industrin. (och alltså inte en uppfinning av Louis de Geer, som ibland påstås).
1560 anlades Guldsmedshyttan i Västmanland där den första organiserade tillverkningen av kanoner och kanonkulor startade.

Ungefär samtidigt inbjöds tysken Gilius Packet för att börja gjuta kanoner på Norrmalm Stockholm. En annan tysk inbjöds av den blivande Karl IX. Bastian Heissler började driva ett svavelbruk i Dylta norr om Örebro. Bruket tillverkade vitriol, svavel, alun och rödfärg, och svavlet användes framför allt av landets krutbruk.

Efter denna start var manegen krattad för de två Liège-födda entreprenörerna Willem de Besche och Louis de Geer. Mer om det i nästa inlägg.

"Viss möjlighet spåra vallongener via DNA"

På Niklas Lindbergs blogg Släktforskning kan du läsa kort om att det går att spåra DNA med koppling till Vallonien.

Det sker tydligen med så kallade autosomala DNA-tester. Men som släktforskningsspecialisten Lindberg säger:

”Det är inte säkert att man trots vallonskt ursprung i antavlan har nedärvt något DNA som kan härledas till Vallonien”

Du kan läsa mer här på Lindbergs blogg om släktforskning som tar upp möjligheten att DNA-testa sig: Han driver ett släktforsksningsföretag. 

Kolets enorma betydelse låg bakom att mängder med vallonska kolare invandrade till Sverige

Det kan verka besynnerligt att så många av de arbetskraftsinvandrande vallonerna var kolare. Kunde inte svenskar och tyskar på plats tillverka kol? Jo.

Kolmila anno 1900, Historieportalen

Immigrationen av kolare verkar i stället bero på två saker:

1: Att ta fram bränsle vid tillverkning av järn var mycket viktigt

2: Vallonerna hade en egen typ av kolmila

Att bruken krävde massor av kol blev tydligt när statsmakten på grund av kolbrist blev tvungen att utlokalisera allt mer av tillverkaningen utanför Bergslagen. Under 1600-talets stora järnexpansion räckte inte kolet till på de platser man hade placerat järnbruken. (Och det är en anledning till att vallonbruk även anlades på platser i Finland, som inte hade tillgång till den järnmalm som behövdes för vallonsmidet).

Kolarna hade en mycket stor betydelse. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. 

Även om kunskapen om hur man tog fram den förädlade järnprodukten stångjärn var vallonernas egentliga skäl till att invandra, talar vissa om att vallonernas speciella kolmila - den så kallade resmilan, också hör till dåtidens innovationer på svensk mark. Vissa menar att detta var en av vallonernas ”huvudinsatser” i Sverige. Andra menar dock att det är omtvistat om de var så överlägsna.

Här och här finns bilder på hur man i dag kan bygga en resmila.

Källor: Källa 1: Söderberg ”Sverige – en social och ekonomisk historia”. 2: Forsmark och vallonjärnet – antologi genom Hildebrand i ”Svenskt Järn under 2500 år”. 

Nederländska och andra språk i den svenska 1600-talsriksdagen

    Adelsmannen snackade
holländska i riksdagen 

Vad pratade den nederländske vallonen Louis De Geer för språk i Sverige?

Den 16 oktober 1644 röstade adelsståndet i frågan om adelns kostnader

för rusttjänsten, det vill säga kostnader för att förse armén med resurser.  

Louis de Geer, som hade adlats 1641 av den svenska regeringen, var där. 
Han tog till orda på nederländska:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden

Vermuegen.

Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt

Lehnung.

Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.

Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten

muss.

Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.

Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.

Class Plantting samma meening.

And. Swensche samma manier.

Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening …

(Riksdagsprotokoll, 1904:295f.)

I riksdagsförhandlingarna var det accepterat att ledamöterna talade

det språk som för dem kändes naturligt, skriver uppsalaprofessor Bo Andersson i sin uppsats ”Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige.

Det kunde vara svenska, tyska eller nederländska och riksdagsledamöterna räknade uppenbarligen med att bli förstådda på sitt eget språk. Tyskaprofessorn tillägger dock att detta mest verkade gälla de nyintroducerade adelsmännen som ofta kom utifrån.

På Bo Anderssons hemsida kan du läsa mer om mångspråkigheten och främst tyskan i Sveriges historia, genom att klicka på en länk till uppsatsen.

Der Spiegel rapporterar om ny utgrävning av massgrav från 30-åriga kriget

Vilka stred i det för svenskarna så bekanta slaget vid Lutzen 1632? Var de gamla eller unga, hungriga eller mätta? Vad åt de? Nu undersöks en av de blodigaste slagen under 30-åriga kriget, skriver Der Spiegel. Även om massgravar från 30-åriga kriget har undersökts förr, är denna insats speciell.

But the grave at Lützen is an especially systematic and successful investigation, and its scientific results promise to be comprehensive, even though the work is still in its infancy. The skull of "I9", for example, shows clear traces of a blow. A lead bullet is lodged in the pelvis of "I2" from a shot to the buttocks. A strontium isotope analysis will uncover whether it was a Saxon, Swede or Scotsman that had to suffer that particular misfortune.

Detta enorma krig skapade en rad förutsättningar för både valloninvandringen och den svenska ekonomin, och därmed också den svenska statens, expansion. Inte minst krävdes det massor av vapen och järn, något som den svenska staten och det internationella kapitalet insåg skulle kunna gynna Sverige.

Der Spiegel räknar upp en rad vapen som användes vid slaget, och en del av arméernas arsenaler var säkerligen tillverkade vid svenska bruk och verkstäder:

Not much is known about the battle's dead. Mercenaries from Scotland, England and Croatia fought next to Germans, Austrians and Swedes. They died from wounds inflicted by muskets, pistols, swords, knives and halberds, which are pole weapons with axe blades mounted on top. But who were these fighters? Were they spring chickens or old warhorses? Were they well-fed or emaciated? And where did they come from?

Artikeln om utgrävningen av 30-åriga krigets massgrav vid Lützen kan läsas här.

Ekonomisk motsättningar mellan arbetare och brukspatroner, del 3

År 1647. Ett bruk i närheten av Norrköpings mässingsbruk började locka arbetarna med högre löner. Några av arbetarna lämnade då mässingsbruket, medan andra stannade och begärde högre löner.

Yrkesgruppen ”tråddragarna” kom då överens om att strejka. Arbetsledarna försökte då stoppa konflikten och vädjade: tänk på er arbetsgivare Louis de Geers generositet. "Han har ju räddat er från 30-åriga krigets elände i Tyskland". Det var nämligen i huvudsak tyska arbetare som var oroliga.  Arbetarna kontrade och begärde att få sina pass för att resa iväg.

Det fick de inte.

Här skulle historien kunnat sluta som ett tidigt och tydligt exempel på utnyttjande av arbetskraftsinvandrare.  Men de Geer reste till staden och beslutade om att höja lönerna, han avskrev skulder och förbättrade till och med villkoren för de fattiga och arbetsodugliga. Arbetsfreden återställdes. En del arbetare skrev då ett tackbrev där de bedyrade att de ville tjäna honom och ingen annan.

De Geer var nu inget helgon. Han hade om inte en järnhand i en silkesvante så i alla fall en tydlig, målmedveten och väldigt affärsmässig näve .

För efter detta ingripande tog han fram ett förslag där arbetsgivarna skulle komma överens om att de inte skulle anlita någon arbetare som olovligen lämnat sin tidigare tjänst, som alltså inte fått arbetsgivarens samtycke. 

De som hade avskedats på grund av ”uppenbar olydnad” eller ”obilliga lönepretentioner” skulle inte heller få anställning. Vad han eftersträvade var alltså att svartlista arbetare som inte fogade sig.

Om det inte var för följande tillägg kring tvistelösning skulle de Geer framstå som mycket rå i sin attityd.

Ungefär så här skrev han, enligt författaren Karl Kilbom:

”Vid tvister skulle saken undersökas av och dömas av två opartiska mästare på det att arbetaren icke måtte oberörigt?,(Kilboms frågetecken), behandlas som en slav utan tillgodo njuta sin på skäl grundade frihet”.

(Källa: Karl Kilboms bok om valloner)

Del 2. Läs om en våldsam incident vid Norrköpings mässingsbruk 1636

Del 1. Läs om Welam de Besches våldsamma anklagelser i domstol om lata valloner

Ekonomiska motsättningar mellan valloner och brukspatroner, del 2

Norrköpings Mässingsbruk 1636

Holmentornet i Norrköping.
       Foto: Thuresson, Wikicommons

Följande våldsamma incident är skildrat i brev från affärsmannen och bruksägaren Louis de Geer till fältherren och myndighetsförvaltaren Jakob de la Gardie och presidenten i Göta hovrätt Johan Skytte. 

Norrköpingsbruket Holmen hade börjat tillverka mässing 1622 och ungefär samtidigt hade Louis de Geer blivit ägare till bruket. 14 år senare hade den lokala arbetsledningen beslutat om förändringar som i hög grad väckte arbetarnas missnöje. De började strejka och de hade tydligen ”svurit att slå ihjäl den förste som vågade lägga hand vid arbetet”. Det var de tyska arbetarna i Norrköping som först hade blivit förbannade, men snart hade oroligheterna även nått vallonerna i Finspång. De Geer begav sig dit för att diskutera med sina landsmän. 

De vallonska arbetarna var dock fast beslutna att göra gemensam sak med tyskarna. De Geer stannade kvar av någon anledning, och blev då utsatt för stenkastning.  En sten träffade honom i ena ögat utan att göra någon ”egentlig skada”.

(ursprungligen återgivet av Karl Kilbom, det är Kilbom som citerar. Frågan är vad som hände med strejkhotet? Det framgår inte riktigt av Kilboms bok, vad jag kan se.)

Vallonbruksägarna i konflikt med arbetarna, del 1

Relationerna mellan de vallonska arbetsgivarna och de vallonska arbetarna i 1600-talets Sverige var långt ifrån alltid harmoniska. I ett brev daterat 1627 protesterar Welam de Besche mot att några arbetare som återvänt till hemlandet och Sedan-området skulle ha rätt till resterande avlöning. De hade ju bara jobbat nio månader och inte ett helt år, anmärker han.

De Besche klagade på en rad saker: vissa arbetare hade på grund av vårdslöshet och dryckenskap förstört redskap och ugnar, andra hade ljugit om att de var duktiga på vallonsmide och några hade smidit odugligt järn.  Karl Kilbom antar i sin bok Vallonerna att brevet syftar på arbetare anställda i Finspång.

Några år senare klagade Mathias de Geer på arbetare från Österby. Troligen kom de från Liège och en del var enligt de Geer lata och odugliga, och andra ”intalade sina kamrater uppstudsighet”. Ett par hade rymt utan att reda ut ”sina mellanhavanden ”.  En hel familj fick avsked för att dottern hade misskött sig

Vad breven visar var att det förekom motsättningar här som i andra affärsverksamheter. Det är också precis som i dagens arbetsrättsliga tvister svårt att veta hur mycket som är sant.  Tunga omständigheter talar för att det inte var solklart välgrundade anklagelser. En del av dessa tvister togs nämligen upp i domstolar i Sedan och Liège och domarna föll till arbetarnas favör. I något fall gick de Geer till högre rätt i Köln, skriver Kilbom.  Men det blev förlust även där. Så anklagelserna från herremännen kanske kan ses som överdrivna inlägg i en förhandling.

En viktig iakttagelse som Kilbom gör utifrån breven var att dessa valloner inte gärna kunde ha flytt. De åkte inte bara hem till sina hemländer en relativt kort tid efter att de anlänt till Sverige, utan de vågade dessutom processa i domstol i hemlandet (där de dessutom vann). På 50-talet levde tydligen fortfarande bilden av att vallonerna flydde från religiöst förtryck. Därför var det för Kilbom viktigt att markera mot den tidigare ståndpunkten om att bakgrunden till Sverigeflytten var religiös.

Agenter värvade valloner till Sverige

Louis de Geer

Köpmannen och mångsysslaren Louis de Geer var en av dem som agerade som en spindel i nätet i den svenska kronans strävan efter att locka hit arbetskraftsinvandrare på 1600-talet. Han lät sina mest betrodda män, ofta släktingar, åka till Sedan och Liège för att värva stora grupper av arbetare som skulle passa på bruken i Sverige. Enligt Gunnar Wetterberg skedde detta genom att agenterna utsåg en ”Capiten”, (som jag tror ska tolkas som chef eller verkmästare i dagligt tal). 

Denna huvudansvarige fick ansvaret för att sätta samman en större grupp av olika kompetenser.  Bland de vanliga yrkena som agenterna och deras anförtrodda letade efter, eller fick på köpet, fanns förutom de välkända stångjärnssmederna även till exempel:

• Hovslagare
• Kolare
• Smältare
• Masugnsarbetare
• Plåtsmeder 
• Kanongjutare
• Hjulmakare

Kyrkan motsätter sig invandrare med fel tro på 1600-talet

Axel Oxenstierna styrde
och ställde på 1600-talet

På 1600-talet fanns det inte tillräckligt med folk för att besätta alla nymodigheter som det växande Sverige behövde för att fungera ekonomiskt och militärt. Rikskansler Axel Oxenstierna vidtog en rad åtgärder för att rekrytera utlänningar. Det handlade om att hitta välutbildade personer till de växande och allt mer komplexa statliga förvaltningarna. Han såg också till att värva folk till manufakturer, en sorts större verkstäder, och så klart officerare och soldater till det militära. När det gällde järnbruken var det både tyskar och valloner som anlitades på plats i sina hemtrakter, för att sedan flytta till Sverige.

Invandringen var inte oproblematisk, skriver Gunnar Wetterberg i ”Levande 1600-tal”. Dåtidens präster stod för överideologin framför andra vid denna tid. Kyrkan var lutherskt ortodox, och prästerna ville vid riksdagen 1611/1612 att kungen skulle lova att hålla folk av annan tro utanför Sveriges gränser. Kyrkan ville inte ha människor som var kristna på fel sätt.

Men kansler Oxenstierna avrådde. Han höll i och för sig med om att dem som blev ämbetshållare inom riket skulle vara av den rätta tron, men han var tydlig med att det för vanligt folk skulle råda religionsfrihet (inom vissa gränser, judar var icke välkomna). Detta ställningstagande var en av orsakerna till att vallonerna fick behålla sin religion – kalvinismen och i viss mån katolicismen – och att många också verkligen gjorde det i praktiken i flera generationer efter sin ankomst till Sverige.

Här kan du läsa om Axel Oxenstiernas liv.

Om en invandringens historia utan vallonepoken

När invandringshistorien till Sverige berättas brukar vallonerna få en framträdande plats. Men så är det inte alltid. En färsk tankeväckande kulturdebattsartikel av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt går igenom invandringen genom tiderna, även den till Sverige. Men detta utan att nämna vallonerna, ovanligt nog.Det har förmodligen med deras huvudtes att göra.

Så här skriver de bägge liberalerna:

Ibland har motstånd mot invandring haft att göra med friktion mellan grupper, men lika ofta har motviljan berott på att samhällen har haft andra problem, och utsett minoriteter och invandrare till syndabockar. De har hållits ansvariga för sjukdomar, naturkatastrofer, lågkonjunkturer och brottslighet, för det är alltid lätt att skylla på det främmande. Vi ser det i Europa i dag. När stater och banker slösar bort alla pengar reagerar många genom att angripa muslimer och judar.

Och i den svenska historien nämner de två relativt tidiga invandrargrupper, italienare och "österrikiska" galizier.

När italienarna kom i slutet av 1800-talet, många av dem gipsgjutare och gipsarbetare, fick de skällsordet "gipskatter", vilket blev det vanligaste uttrycket för invandrare tills "svartskalle" tog över. När det skånska jordbruket tog emot arbetare från Galizien, då en del av Österrike, såg den unga arbetarrörelsen "främmande inkräktare" och talade om "Sverige åt svenskarna".

Orsaken till att de inte nämner vallonerna är förmodligen den ganska så stora okunskapen som finns gällande denna invandringsepok. Det lär på grund av forsksningsläget i alla fall vara svårt att hämta exempel som stärker deras tänkvärda slutkläm:

Det som i varje epok försvårade denna process, som egentligen är så naturlig, var just misstankarna, motståndet och fientligheten. Det faktum att invandrarna i perioder vande sig vid att andra betraktade dem med fientliga blickar, att de diskriminerades, utmålades som hopplösa och inte fick arbeten. Det fick en del av dem att titta tillbaka med samma fientliga blickar och renodlade sin egen särart i opposition mot majoritetssamhället, vilket skapade en spiral av motsättningar.Det är ett skäl till att debatten om invandring inte bara är en debatt, vilken som helst. Vår attityd är självförstärkande. Om vi av rädsla för våra nya medborgare gör att de känner sig utanför skapar vi själva de spöken som vi är så rädda för.